– Jaså det är några som har orkat pallra sig hit för att se Haparandas stolthet, kommenterade Hulkoff uppståndelsen på bred norrländska.

Bättre start på en norrländsk rockfestival är svår att tänka sig. Raubtiers lättillgängliga men mörka och tunga industrimetal lade en hög ribba både musik och humormässigt. Merparten av publiken var till en början armarna-i-kors-skeptiska men kom snart igång rätt bra påmanade av sångaren.

– Upp med armarna i luften nu. Ni har betalt dyra biljetter för att ha kul, nu har ni fan kul.

Sedan infann sig en förväntansfull men ganska avslagen känsla på området. De flesta konserterna kändes som långdragna uppvärmningar inför det som skulle komma. Den stora frågan var när?

Wolf var mer trögstartade än publiken. Taylor Hawkins skröt med att han är kompis med Deftones, men det räckte inte riktigt. Hans och kompbandet The Coattail Riders retrodoftande hårdrock fick ett fåtal att dansa på begäran från scenen, men de flesta rörde sig inte i onödan i solgasset.

Bäst jobb under tidig eftermiddag gjorde Lavett på Gasklockanscenen, där det var relativt svalt. De svåraste nu metal-skeptikerna blev nog inte omvända, men några fick nog de nog över på sin sida.

Det mest spännande mellan ett och halv fyra på eftermiddagen var annars den enorma flocken måsar som försökte storma matstånden. Kan ha varit ett reklamjippo för en nyinspelning av ”Fåglarna” men antagligen bara ett av de oförutsedda problemen en festival vid kusten måste brottas med.

Under nästan hela sin karriär har Therapy? varit outsiders i rockvärlden. Det var aldrig riktigt grunge, hur mycket många profithungriga skivbolagsmänniskor som än ville placera dem där i början av 90-talet. De är inte metal. De är inte punk. Och de är absolut inte lättlyssnad poprock.

I fullt dagsljus blev det mer uppenbart än vad det hade varit en skrålig kväll. Konserten kändes tillkrånglad från första stund.

I intervjun i gårdagens GD sa sångaren Andy Cain att han tyckte att deras album ”High Anxiety” från 2003 var för enkelt. Den här dagen skulle de ha behövt ha med sig lite enklare material.

Det är lite svårt att nå ut med referenser till James Joyce i det ölstinna solljuset – även när det handlar om att författaren knullar din syster.

Hårdrockarna i publiken skruvade mest på sig lite besvärade. Festivalfenomenet att svårtillgänglig musik sällan går hem på festivaler med blandad publik känner förstås medlemmarna i Therapy? till. De har spelat live i 20 år.

Samtidigt som de är bandet som aldrig kommer sig för att ge fansen vad de förväntar sig så sparade de de mest effektiva låtarna till slutet. ”Screamager”, ”Nowhere” och ”Diane” visade varför de en gång slog igenom och dängan ”Die Like A Motherfucker” får publiken att sjunga med. Men mest av allt liknade Therapy? en felbokning.