Akustiska klubben Nebraska är en lugn plats för eftertanke, en öl, en hel del av Bruce Springsteens ”Nebraska”-album, inbjudande röd belysning, folk och folk­artister. I kväll är det hur som helst folk. Lokala konstellationen Oakred myser fram ett kort set med melodisk finkänsla, men spetsen saknas. Det låter generiskt och uppdiktat och lite variation bjuds, den enda dynamiken i musiken är mellan de två gitarrerna då en använder el och e-bow och den andra gamla hederliga trämaterial. Ljudet av dessa två extremer fungerar bra ihop men köttas på i varenda låt. Texterna är ibland pinsamt uppenbara och dagboksknaggliga men finstämt är det.

Thomas Denver Jonsson ska släppa nytt och återvänder efter sju år till samma klubb som senast. Hans egensinniga och introverta manér sitter i princip ihop med musiken och texterna. Här är det inga långa förklaringar om relationer och brustna hjärtan.

Thomas abstraherar sina känslor och använder freudianska bilder för att bevinga sina inre sinnesbilder. Förutom att själva centrumet av den storm låtarna befinner sig i är aptitligt så fungerar jam och freak-outs riktigt bra. Det låter stundtals som Sonic Youth möter John Fahey. Det är även här som det missas ibland, men det är för att spontaniteten är total, stunden fångas och rids.

Det är en lång och hypnotisk färd där den bräckliga Neil Young-rösten hela tiden växlar mellan predikande feber och tillbakadragen nervositet.