Fri musik ställde krav på lyssnaren
Relaterat
Fakta
PUSH
Josep Lluís Galiana, Nina de Heney & elever från jazzlinjen
Fredag
Världsartisterna Galiana och Heney ger tillsammans med Johan Sundberg och två av hans elever en virrig halvtimme av friformmusik. Det finns något filosofiskt och vetenskapligt över spelandet, med hjälp av pedaler, med direkt manipulation och skrammel förvrängs gitarrens, kontrabasens och saxofonens konventionella ljud och bilder till ett sällsamt kaos av ljudpartiklar som krockar för att bygga energi.
Det var den vetenskapliga liknelsen, filosofin ligger i hur detta kaos används. Det används som en utgångspunkt för ett sammanhang, ingen konstruktion utan en naturlig framväxt av en stämning. Inget komponerat, allt sker på millisekunden, men ur oljudet reser sig hantverkets drag och enhetlighet.
Om man tycker att en halvtimme är för kort tid för en viss betald penning så har personen i fråga missat poängen, det att musiken föds och dör efter eget behag.
Redan då den skapas börjar slutet formuleras och det får komma då det komma vill.
Det viktigaste kriteriet för en improvisatör i detta sammanhang är förmågan att lyssna, i alla fall om man ska tro på en av frijazzens förgrundsfigurer Albert Ayler gällande sin legendariska skiva Spirutal Unity. Och det är väll allmänt känt att lyssnandets konst är mycket mer krävande än talandets.






















