IDKA bjuder på fullspäckad festival precis när vi behöver det som mest, när gråblasket svämmar över och en massa obehagligt klet tinar fram. Första kvällen har ett varierat program som låter ana förnyelse, fritt som det är från de stereotypa nerstigningar i gruvhelvetet som varit vanliga inom delar av elektronmusiken.

Moneeo inleder med innovativ ficklampsduett. Ficklampor tänds och släcks och förs i olika positioner, elektrisk storm skakar en djungel under vilken urmonstret Cthulu tycks bida.

Mikael Strömberg å sin sida bjuder på maskinslammer i lika delar hyllning och civilisationskritik, en bearbetning av beställningverket till Gävle 550-årsjubileum. Äkta maskinljud, analogsynt och gamla journalfilmer bildar suggestiv helhet. Garverier, väverier, kaffe och pixaskar, pulsen hamrar, bilder rusar, stämningen spänner från Fritz Langs Metropolis till steampunk.

Ingen IDKA-festival utan äkta noise, här med IDKA:iterna Miss Anki och MC Olla vid rattarna. Olla har en galen burk som kan gapa och blinka, den genererar vrål och tjut med stigande desperation. Epilepsiframkallande projektioner flimrar, det viner helt galet och mitt i alltihop skriver de något på små lappar och skickar varandra, idéer, gnäll, långkatekes eller vad?

Efter paus tar Girilal Baars (Uppsala) och Jamie Fawkus (Stockholm) över scenen med ett rejält bord fullt av elektronik (bland annat theretronium, rörelsestyrt instrument) och mungigor. I Organ Donor hörs en orgelstämma sakta vridas från disigt töcken till färd genom vindtunnel med strategiskt utplacerade hinder. I nästa stycke surrar mungigor i metallisk poetik.

Kvällens avslutas med mer seriöst finlir. Sound Quartet består denna gång av fasta medlemmarna Johan Sundberg och Thomas Bjelkeborn samt kontrabasisten Nina de Heney och saxofonisten Josep Lluís Galiana. Det börjar spindelvävstunt och frostigt, snart ljuder exotiska insekter, fåglar och smådjur i en urskog där allt hålls ihop av koncentrationens och samspelets elastiska lianer. Det är utökade speltekniker som gäller, sus och babbel på saxofoner, stråke på elgitarren.

De Heney är drottning här, förvandlar basen från trälåda till ett levande väsen som svarar med kurr och läten när den trakteras med stråke, fingrar och matlagningspincett. Detta musicerande är lika viruost unikt som beroendeframkallande, och bevisar med finess att intensitet ingenting har med volymstyrka att göra.

En extra eloge för suveränt ljud, ljus och video, hela kvällen lång.

”Förvandlar basen från trälåda till ett levande väsen som svarar med kurr och läten när den trakteras med stråke, fingrar och matlagningspincett”

Camilla Dal