Det är sällan – läs aldrig – jag varit på en tvåbandsspelning där supportbandet satt ribban så högt. Scar Symmetry levererade verkligen allt det jag uppskattar i ett bra death-band, och jag fann mig stå och undra varför de inte själva agerade headliner.

Två sångare, båda med sin egen karaktär på growlandet, samarbetade i klockren dynamik – ibland med inslag av ren sång för att ytterligare höja det explosiva helhetsintrycket.

Inte heller hos de övriga musikerna tillläts den tekniska skickligheten ta udden av scennärvaron, även fast den helt klart fanns där, personlighet sken igenom i de skickligt framförda och inte minst catchiga låtar som spelades.

Det var dock uppenbart att många i publiken väntade på något annat, och trots att dessa visade tappra prov på plikttroget smådiggande märktes det klar skillnad mellan dem och det mindre antal verkligen hängivna framme vid scenkanten.

Det slår mig dock fortfarande som aningen roligt att man kan anordna ett evenemang med detta namn, och sedan enbart servera läsk och gräddpinnar i baren. På det sättet påminde pausen mellan banden väldigt mycket om ett mellanstadiedisko, där folk stod och knaprade på sitt fika och väntade på att någon skulle bjuda upp.

När sedan huvudakten slutligen startade, med ett maffigt intro, rök och domedagsvibbar, förstod man genast att det handlade om något stort.

Hypocrisy har ju några år som band på nacken nu, och man kunde känna i luften att det var mångas husgudar som stod där på scenen. Nu blev det hårdare, ondare och helt klart opersonligare och stelare. Den tekniska förmågan hos samtliga sken och bländade lika starkt som den påkostade ljusshowen, och sångaren ägde scenen och de närvarande med sin apokalyptiska stämma och småläskiga utstrålning.

Trummorna satt upphöjda en bit från resten av scenen, och likt en illvillig marionettmästare tornade trummisen upp sig genom röken, vildsint viftandes med trumpinnarna som vore de medlet med vilket han styrde musikerna nedanför sig.

Det hela var imponerande och bra. Men dessvärre var det inte överraskande eller nytt. Trumfkorten verkade vara bandets storhet och tekniska förmåga, men i övrigt kände jag att det fanns mer att önska i form av intresseväckande element. Och den hos publiken mellanstadieakiga stiltje jag tidigare misstagit för otålig väntan på huvudbandet kvarstod, även den. Nej, i mitt tycke var det supportbandet som tog hem den här kvällen. Jag kan bara gratulera.

Christina Smedbakken