Med en accent från tobakstuggande södern och Norra Carolina kommer Robbie Fulks in på scenen.

Han är väldigt amerikansk, vilket alltid ger en härlig kontrast till oss svenskar. Hans accent lägger både vokaler och r hela vägen nere i strupen och tillsammans med snabba gitarrfingrar trycks man genast i den bluegrassinfluerade musiken.

”Some place I can’t go back to, that’s where I’m from”. En känsla som är verklighet för en hemifrånflyttad student som mig, men jag tänker mig att det i lika stor utsträckning stämmer för en turnerande musiker. Ändå säger Robbie att han oftast skriver låttexter ur en tredje persons perspektiv eller om karaktärer. Men med en sådan här performer på scen finns det mycket mer än texterna att fokusera på. Scennärvaron är fantastisk och är den röda tråden som håller liv i de två timmar som han spelar (inklusive pausen).

Scenen är sparsamt dekorerad, lika tom som bilden visar, och för direkt tankarna till Elvis låt ”Guitar Man”. Robbie kommer, gör sin grej och blir mycket uppskattad. Kanske hade lite mer rekvisita gett en större effekt. Musiken är dock fantastiskt bra, musikaliteten den viktiga ingrediensen i konserten, som gör helheten. Den gör att det svänger, trots att det inte finns några rytminstrument vid sidan om gitarren. Den gör att texterna lyfts fram ur de lugna låtarna och när Robbie Fulks hoppar in på ett snabbt westernsolo gör han det med rytmik och taktfast trampande vänsterfot.

En recension av det här känns torr i jämförelse, men kan sammanfattas med en rekommendation; att se en av hans kommande konserter om man har möjlighet till det.