Liondubs version av reggae har alltid legat närmare det brittiska soundet än det jamaikanska, och frågan är om bandet någonsin låtit bättre än vad det gör just nu, bara dagarna innan de kliver in i klassiska Rub a dub-studion på Södermalm i Stockholm för sitt andra album på samma etikett.

En del av förklaringen ligger så klart där. Med hjälp av svenska Internal Dread bakom mixerspakarna har hela niomannalaget lyft sig rejält, och tagit fasta på vad de verkligen är duktiga på. Samspelet och det tighta. För många i publiken ät det första mötet med Gävles, och som de också ofta beskrivs Sveriges svar på sjuttiotalets Aswad.

Gång på gång uttrycker de sin kärlek till det brittiska, och därför är det inte konstigt, bara modigt, att de öppnar kvällen med just Aswads gamla paradnummer Warrior charge.

Den tunga blåsorkestern drar igång och publiken är med från början.

Peter Ekengren på sång gör ett fantastiskt jobb längst fram och bakom honom styr resten av bandet kvällen in i helt rätt riktning.

Det är roligt, att som gammal Gävlebo, se och höra Stockolmspublikens förtjusning och även till viss del förvåning över hur otroligt tight spelningen är rakt igenom.

Nyskrivna låtar spelas upp och bland dem märks tydligast Connected som förmodligen blir ett vasst vapen att kasta fram i fortsättningen.

Liondub har verkligen hittat hem och de för stolt den engelska reggaetraditionen, med blås och flippade utdragna eko-effekter, vidare.

I framtiden är jag säker på att resten av Sverige och förhoppningsvis också Europa får se betydligt mer av Gävles tyngsta niomannaorkester.

Johan Apel Röstlund