Det luktar kaffe och kanelbullar. Barnen leker på grusgången och körsbärsträdets långa grenar sträcker sig ner över gästerna. Solstrålarna letar sig in till Joe Hill-gårdens röda väggar och gröna buskar – sommarstämningen är total. Det är fullsatt och extrastolar tas fram till besökarna. Hellstrand kliver ut på gården med bestämda steg. Han har en vit skjorta som är till hälften knäppt och fladdrar i vinden. Han stämmer gitarren och säger:
– Jag spelade i Västervik i går och upptäckte hur långt det ähr landet faktiskt är.
Sedan spelar han Den första snön och lyckas med enkelhet och storhet att fånga en hel publik med sin röst och en gitarr. Staffan byter från strängar till tangenter och spelar en låt tillägnad sin gamle fotbollstränare i IFK Nyköping. Låten heter När våren går på vallen och han sjunger bland annat du lärde mig att dricka vodka, det är sånt man aldrig glömmer.
– Jag får solsting här framme snart. Men det är vackert, och en otroligt vacker publik. Ni är nog den vackraste publik jag har haft. Jag har hållit på i några år så alla är inte lika bra, kan jag säga. Den värsta jag hade var på ett ålderdomshem. Det var en gubbe som uppenbarligen inte gillade musik som skrek "Jag vill inte, jag hatar musik, jag vill inte! Ta du din fiol och dra åt helvete" under hela spelningen. Då förstår ni kanske varför jag tycker att ni är så fantastiska, säger Staffan och skrattar.
Publiken skrattar också och han överraskar med att snabbt börja sjunga Dan Anderssons Spelmannen a capella. Han lyfter mickstativet högt upp och en känsla av förväntan ligger nu i luften. En förväntan som Staffan ger svar på genom att riva av en till låt med klös i, Mekhong Whiskey. Han ger allt, svetten rinner ner från hans panna och publiken börjar gunga i takt. Han lyfter då hela konserten till en ny nivå. Alldeles lagom till sista låten och alldeles lagom till att bli inklappad igen och köra storhiten och folkfavoriten Lilla fågel blå.
Spelningen på Joe Hill-gården erbjöd vackert väder, mycket folk och en Staffan Hellstrand i fin form.
– Ja, det var fantastiskt, väldigt bra.
Säger Staffan och torkar svetten från sin panna innan han går iväg för att signera skivor till fansen.
Hanna Göransson