Ingen behöver vara rädd för en riktig hårdrockare
Men vilka var det egentligen som besökte årets Getawayfestival och varför kommer alla så bra överens?
Det sägs att hårdrockare sällan ställer till med bråk och att de gör allt för musiken.
Relaterat
Artikelbilder
– Så länge det finns en vägg av marshallförstärkare på scen så har vi riktig heavy metal, säger Piteåbesökarna Erika Renstrun och Johan Bergvall när de förklarar vad äkta hårdrock är.
Anna Fabbri har ingenting emot att hårdrockaren inte lever upp till de där klassiska förväntningarna om djävulsdyrkan och läderkängor. En riktig hårdrockare är någon som gillar musiken, oavsett hur denne klär sig.
– Visst kan det vara lite teater med utstyrsel och allt. Vi ser ju inte ut så här när vi går till jobbet, men här blir det bara roligt. Det är första gången vi kommer hit och det är en bra stämning, säger Anton och Håkan Blomquist från Stockholm.
Josefin Söderstierna från Uppsala åker runt i Sverige med Pannkakskyrkan. Hon menar att ren glädje över livet är det som är äkta hårdrock.Fotograf: Katarina Strömgren
Tänk dig ackorden E5, F#5 och G5. Tänk dig sedan 16 takter på varje ackord som snart flyttas upp ett helt tonsteg och som faller tillbaka igen. Föreställ dig det långa håret, upp- och nedvända kors, stålhättor och bastoner som får hjärtat att hoppa över några slag. Ja, då börjar vi närma oss riktig heavy metal. Åtminstone om man ska tro Wikipedia.
Men vid årets Getawayfestival var det nog få Wikipedia-läsare som fick alla sina förutfattade meningar uppfyllda. Visst hoppade hjärtat av de tunga riffen, därmed stämde musiken och även en och annan långhårig person kunde urskiljas. Men en hel del av besökarna utgjorde en skön skara av hippieinspirerade, kostymer, myggjagare, SKA-hattar, gothare och en och annan synthlugg. En ny definition på vem hårdrockaren egentligen är tycks vara på sin plats.
Anna Fabbri från Göteborg upplyser mig om att det i dag inte spelar någon roll hur man klär sig. Äkta heavy metal finner man i musiken, och that’s it. Så länge hon har långt hår att titta på är hon nöjd.
– Jag är extremt svag för långhåriga killar, ler hon och påpekar att arga miner mellan exempelvis hårdrockare och synthare är förbi nu. Det var något som var aktuellt på 80-talet. Numera kommer folk överens.
En bit därifrån står en grafittimålad buss där Jesus ansikte målats i granna färger. Pannkakskyrkan är på plats. De reser runt i Sverige och erbjuder gratis mat, böner och en pratstund. Kanske har de svaret på vem som är mest hårdrock på festivalen.
– Det är klart att det kan vara väldigt nischat här. Men vi försöker spräcka lite fördomar och de flesta verkar uppskatta det. Riktig hårdrock är ju bara en ren glädje över livet, säger Josefin Söderstierna från Uppsala.
I varsin rosa mössa står far och son Blomquist från Stockholm. Kanske kan de erbjuda ett rakare svar.
– Visst kan man gå fram till någon och säga att de kan dra åt helvete, men sen skrattar man. Folk här har en vänskaplig stil. Det är viktigt att man får leva ut sig själv om man känner för det och det är ju faktiskt så att det egentligen bara är sköna människor som gillar vår musik. Det är äkta hårdrock.
