Luften har bara blivit kvavare och kvavare, festivalen mer och mer festivalig (smutsig, trång och peppad). Det pratas om Slash, men det är inte riktigt hans tur än.

Lillasyster är ett av de tidiga banden då festivalen inte riktigt hunnit hämta sig från baksmällan. Deras hårda musik full av taskig attityd kan nog kännas bländande och magstark vid tolvtiden, alltså frukosttid för de flesta festivalbesökare. Det är fortfarande segt men festivalen börjar vakna till liv då Adept sätter igång med sin melodiska post-hardcore. Adept är ett ungt band som får stå för den sidan av festivalen som inte är gamla godingar som precis gjort en comeback eller återförenats.

Ett festivalband med ett väldigt säreget sound och en tämligen bisarr stil är industri-glam-metalexhibitionisterna (kalla dem vad du vill) Deathstars. Deras framträdande är både musikaliskt vitsigt och kostymmässigt häftigt. Crucified Barbaras scenframträdande påminner dock mer om posörer än några riktiga rockstjärnor.

Eftermiddagen rullar på med band som The Haunted med sin trashiga och riffraka metal eller varför inte festivalens mest experimentella konstellation – Triptykon. Schweizisk avant-garde black metal med enorma låtar som för tankarna till både klassisk black metal och gamla pionjärer som King Crimson.

Apropå klassisk black metal så bjuder den unga kvällen på Mayhem, och visst det är inte samma gamla ”riktiga” band, men här finns samma mörker och atmosfär, scennärvaro och ärlighet. Så klart en del ondska med.

Det börjar bli mörkt, festivalen går in i sin sista etapp (gällande konserter i alla fall). Europe verkar fortfarande gilla att spela.

Med hits som The Final Countdown och Rock The Night finns det dock en stor chans att framträdandet kan gå på rutin. Men Joey visar tidigt sin entusiasm och stämningen är och förblir allsång. Det blir extranummer, det blir charmande snack, allt detta funkar för ett band som Europe.

Det blir också en nästan komisk kontrast till föregående satansdyrkare. I och med Europes konsert eller måhända redan Mayhems så föll kvällen in på sina legender. Det unga gardet har lämnat över scenen till åldermännen.

Ett band som funnits med nästan lika länge som Joey och kompani är Canibal Corpse. Deras galet snabba death metal manglar huvudet och bryter ner allt motstånd. Det finns mycket material och en härlig mix av gammalt och nytt visar upp bandets mångsidighet även om man kan tycka att alla komp och dess medhörande riff kan låta generiskt lika ibland. Canibal Corpses musik korrelerar perfekt med festivalens stämning, så här precis innan den stora kröningens stund.

Slash, legend? Jadå, kanske inte lika stor som Lemmy men ett par år yngre och erkänd för att vara driftig och snabb (därav smeknamnet). Det blir en hitparad med klassiker ur den gamla skolan så klart, han har varit med om en del musikaliskt sett. Hans senare material från den nya skivan fungerar bra då en del redan verkar kunna låtarna innan och utan. Det är lite underligt att se en gitarrist vara det stora fokuset och alla andra medlemmar hamna i periferin, men det fungerar och det bra.

Slash är en artig rocklegend som gärna tar av hatten för Gävlepubliken. En blivande stor-storhet? Kanske det, han vet i alla fall hur man arbetar med en hungrig och förväntansfull publik.

Nu är festivalen slut, men som redan skrivet, så kommer det en ny nästa år. Vi får bara hoppas att legender återvänder och att nya fortsätter att födas. Länge leve rock and roll och alla dess subgenrer!

Ludvig Blixt