Svart vision som spretar och skaver
Framtiden är sällan särskilt ljus i science fiction-filmer. Om man får tro Hollywood kommer vi alla snart att leva i diktaturer med förtryckta medborgare i identiska kläder som bara tillåts tänka statligt sanktionerade tankar.
Relaterat
Artikelbilder
Joseph Gordon-Levitt spelar en man som mördar utan samvetskval. Ända tills han konfronteras med en 30 år äldre version av sig själv.
Fakta
Looper
Filmstaden & Roxy/Star
Regi: Rian Johnson.
I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt med flera.
Eller också kommer våra demokratiska system att ersättas av laglöshet, egoism och ren darwinism: att äta eller ätas. Det är nästan bara ”Star Trek” som bryter av med sin ohejdade optimism och tro på människans inneboende godhet.
”Looper” håller dock fast vid pessimismen, åtminstone inledningsvis. Joseph Gordon-Levitt spelar en yrkesmördare i ett maffiastyrt 2042, den övergivne pojken Joe som ”räddats” av en mafioso från framtiden (Jeff Daniels i slemmig högform) genom att utrustas med ett vapen och ett syfte. Han mördar offer från framtiden, tillbakaskickade via tidsmaskin för att alla spår till beställaren ska undanröjas. Men Joes iskyla sätts ur spel när han får i uppgift att döda sitt framtida jag (Bruce Willis).
Låter det komplicerat? Regissören Rian Johnson lyckas faktiskt oväntat väl med att få sin lätt vrickade historia att hänga ihop och röra sig framåt. Gordon-Levitt är mycket bra som ambivalent revolverman, även om maskörens iver att förvandla honom till en ung Bruce Willis har gjort hans ansikte en smula serietidningskantigt.
Riktigt bra blir det tyvärr inte. Filmen är full av fina skådespelarinsatser, snygga miljöer, blodig action, isande spänning, moraliska dilemman, fascinerande människoöden och stora frågor om arv och miljö, egenintresse och offervilja, godhet och ondska. Och det är just det som är problemet – att Johnson gapar efter så mycket, filmen spretar och skaver.
Som thriller blir den alltför svårmodig för att vara riktigt njutbar, och som drama vågar den inte gå på djupet på riktigt utan fastnar i schabloner och förenklingar. Resultatet är stundtals briljant, stundtals lika proppmättande som en ”ät så mycket du orkar”-buffé på Pizza Hut. Mot bakgrund av den deprimerande framtidsskildringen får det åtminstone mig att längta till nästa resa med ”Star Trek”-skeppet USS Enterprise.
Karin Svensson
