Läskigt värre när gamla klasskamrater återses
Jag gillar verkligen svenska thrillers när dom är så hyggligt gjorda som exempelvis denna stundtals riktigt spännande och läskiga historia, regisserad av Erik Leijonborg baserad på en Maria Wern-deckare av Anna Jansson.
Relaterat
Artikelbilder
Rebecka Hemse, Fanny Risberg och Helena af Sandeberg spelar tre av de sju kvinnorna som samlas på en öde ö i Östersjön.
Fakta
Inte ens det förflutna
Thriller/Rysare
Filmstaden & Roxy/Star
Regi: Erik Leijonborg. I rollerna: Eva Röse, Helena af Sandeberg, Frida Hallgren, Rebecka Hemse, Vanna Rosenberg, Mirja Turestedt, Fanny Risberg m fl.
Kopplingen till såväl Agatha Christie som ”Fredagen den 13:e”-serien är oundviklig. Här är ungdomarna svenska och har blivit 20 år äldre sedan de gick skilda vägar efter studenten.
Återföreningen sker på en kursgård ute på en efter säsongen öde ö i Östersjön.
En efter en tas av daga av en okänd ”Jason”-typ som lurar i vassen och får de återstående i sällskapet att successivt misstänka varandra och inte någon utomstående. Samtidigt som polisen är ute och jagar på fel spår för att fånga in den som är misstänkt för telefonterror, hot och mordförsök mot kollegan Maria Waern.
Självklart åskar och spöregnar det nästan hela tiden ute på ön liksom de för rysare så klassiska (och irriterande) scenerna med mördarjakt i mörk terräng och personer som snubblar, försvinner och agerar konstigt när de i stället före- satt sig att hålla ihop som skydd mot den okända förövaren.
De sju kvinnliga skådespelarna imponerar stort, särskilt Eva Röse i huvudrollen. Nu inte så mycket i rollen som polis utan mera som en privatperson som visserligen har kontroll (åtminstone fram till upplösningen) men som visar äkta känslor i trängda lägen.
Helena af Sandeberg är också bra som den tuffa, till synes känslo- kalla supande utlandskorren på DN. Men alla drar sina strån till stacken och särskilt kul är det att återse Frida Hallgren. Det var ett tag sen ”30:e november”, ”Om inte”, ”Så som i himmelen” och ”Vinnare och förlorare”.
Filmen känns aldrig seg och spelttiden en och en halv timme känns fullt tillräckligt. På minussidan är övertydligheten och det osannolika, som så ofta i skräckthrillers av detta slag, att ”the show must go on” trots att en efter en i kompisgänget mördas.
Med viss tvekan sätter jag en svag fyra.
