Oväntat smart och effektivt
Drew Goddard, manusförfattaren bakom ”Cloverfield” och heta tv-serier som ”Alias” och ”Lost”, samt Buffyskaparen och tillika The Avengersregissören Joss Wheadon har gjort gemensam sak med ”The Cabin In The Woods”.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
The Cabin In The Woods
Filmstaden
Regi: Drew Goddard.
I rollerna: Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Anna Hutchison m fl.
De har fått till den mest underhållande skräckfilmen sedan, låt säga Sam Raimis ”Drag Me To Hell”. Duon spelar på och leker med klyschorna så det står härliga till, och de gör det utan att på något sätt förlöjliga eller hålla igen med effekterna. Dessutom är inspirationen är på topp och fjärran från alla de mekaniska och inte sällan mjäkiga nytolkningar av gamla framförallt 80-talsskräckisar som rullat över biodukarna det senaste decenniet.
Ytligt sett är emellertid historien så klassisk den kan vara. Fem ungdomar med tydligt utmejslade karaktärer beger sig till en ensligt belägen stuga i skogen för en weekend av partajande. Allt står dock som förväntat inte rätt till. Huset har en mörk historia, något alla inblandade får klart för sig den hårda vägen när de hittar en bok med besvärjelser på latin. För naturligtvis frammanar deras läsande av nämnda alster en familj av zombies som efter får man förmoda lång sömn är hungriga på människokött. Fast inte nog med det. Det framgår också att det finns folk som följer kvintettens minsta steg. Frågan är bara varför.
Mer än så bör inte avslöjas. Då skulle onekligen en del av spänningen försvinna. Däremot kan jag säga så mycket som att fortsättningen är uppfriskande oförutsägbar och att upplösningen har en hel del infernoliknande kvaliteter av det hyfsat sanslösa slaget. Möjligen blir det också kanske aningen för mycket av det goda på det senare stadiet i filmen, men överlag är ”The Cabin In The Woods” en oväntat smart, fyndig och effektiv historia med en uppenbart kärleksfull ”glimten i ögat-attityd”. Det vimlar av referenser från ”Evil Dead”, ”Fredagen den 13:e”, ”Hellraiser”, gamla klassiker som ”Skräcken i Svarta lagunen”, diverse galna familjen i skogenrullar och annat så det står härliga till.
Således behöver man inte tvivla på upphovsmännens genuinitet i egenskap av skräckälskare. Det räcker med att se hur de förvaltar det slitna stoffet för att inse detta. Fräschören är tydlig även om nu härdade fans av genren mer kommer att njuta av våldsamheterna, snarare än att bli skrämda. Därmed inte sagt att Goddard & Co. uppfinner hjulet igen, men de påminner onekligen en om hur roligt det kan vara med skräck när det vill sig väl.
Peter Eliasson
