Spökmumma med mogen ”Harry Potter”
Nystartade skräckfilmsbolaget Hammer har fått blodad tand med denna klassiska spökhistoria placerad i det Edwardianska England – och det är lätt att förstå varför.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
The Woman In Black
PÅ BIO, RYSARE
Roxy/Star, Sandviken
Regi: James Watkins.
I rollerna: Daniel Radcliffe,
Cierán Hinds, Janet McTeer m fl.
Med en med internationella mått mätt blygsam budget på 17 miljoner dollar har man åstadkommit en succé som redan spelat in sin budget flera gånger om.
Dessutom kan Daniel Radcliffe nu dra en lättnadens suck över att den goda insatsen i den bärande huvudrollen blivit så uppskattad. Harry Potter har blivit en vuxen yngling, och visar det med eftertryck här.
Likaså tycker jag att regissören James Watkins gör ett gott jobb rent hantverksmässigt. För visst tusan utgör det här en riktigt snygg stilstudie. Synd bara att ”The Woman In Black” överlag inte levererar det krypande obehagliga godset. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag än vill låtsas om att så inte är fallet, detta tillkortakommande går ändå inte att bortse ifrån.
Annars utgör handlingen förstås klassisk spökmumma rakt av. Radcliffe är Arthur Kipps, en änkling och ung advokat med sorg i sinnet som får i uppdrag att åka till en avlägsen liten by för att iordningsställa testamentet efter en förmögen kvinna. Byns invånare visar sig dock vara motvilliga att samarbeta med Kipps, och den gamla damens slottsliknande hem huserar minsann ett ilsket spöke i form av titelns svartklädda kvinna.
Alla ingredienser är alltså på plats, inklusive dimman på heden, den olycksbådande korpen, de knarrande plankorna och de oumbärliga spökerierna. Fast det hela är samtidigt också lite menlöst. Det här är förvisso ett värdigt och respektfullt försök att återskapa gamla tider och stämningen är det definitivt inget fel på. Dessvärre blir det sällan överdrivet spännande eller skrämmande. Regissören visade med sin debut, den obehagliga white trashskräckisen ”Eden Lake” att han kan skrämmas ordentligt när han tar i med de filmiska hårdhandskarna, men uppenbarligen är han inte lika effektiv när han ska vara fingertoppskänsligt subtil.
Peter Elisasson
