Med öga för samhällets skamligheter
Ruben Östlund har ett öga och ett öra för samhällets mänskliga pinsamheter och skamligheter. Det visade han redan i De ofrivilliga, med en hel bukett av mänskliga pinsamheter.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
Play
Filmstaden (7:an)
Regi: Ruben Östlund.
I rollerna: Anas Abdirahman, Sebastian Blyckert, Yannick Diakite m fl.
Denna film är upplagd på samma sätt med rakt på filmade scener, ofta på avstånd och med händelserna ur fokus, men här är det bara två skeenden som visas.
Huvudförloppet handlar om några invandrarpojkar i Göteborg som rånar några yngre pojkar på deras mobiler. Det andra skeendet handlar om en vagga som står i vägen på ett tåg och tågpersonalens bekymmer med hur vaggan bryter mot säkerhetsbestämmelserna.
Bägge historier bygger på verkligheten och bägge historier är provocerande att se. Historien om vaggan är en lustig historia om vår ängslighet inför reglementen och vår svårighet att ta egna initiativ.
Historien om mobilrånen är däremot riktigt obehaglig och man förflyttas genast tillbaka till barndomens maktlöshet. Hela rånsituationen bygger på att översittaren tar makten och att den underlägsne inte vågar säga emot. Vägrar rånoffret att spela med går rånet nämligen inte att genomföra.
Visserligen ska det mycket till innan vuxna lägger märke till vad som händer mellan barn, men fem svarta invandrarpojkar skulle aldrig kunna ta mobilerna av tre mindre svenska killar i en galleria om de tre killarna skrek och gjorde motstånd.
Situationen bygger på att de rånade pojkarna är väluppfostrade och snälla eller ovana vid angrepp. Eller att de har svag självkänsla. Rånarna känner berusningen av sitt övertag och roar sig med att förödmjuka sina offer.
Att rånarna här är svarta har orsakat många debattinlägg av räddhågat slag, men ingenting är nytt under solen. Översittare och busar fanns även i den grå forntiden när jag var barn när alla barn var lintottar. Det fanns alltid någon marginaliserad grupp grabbar som blev busar.
Filmen känns som att man blir vittne till hemliga händelser i vår omgivning, som vi vanligen vänder blicken från. Här tvingas vi se och det är väldigt obehagligt för att vi känner igen oss.
Play fick en Guldbagge för bästa regi och en för bästa foto och det är välförtjänt, men vad säger publiken? Hur många sitter av två timmar av psykisk misshandel? De ofrivilliga var mer varierad och underhållande i sin plågsamhet.
Vad ska Ruben Östlund hitta på härnäst?
Christina Hygge
