Stig-Helmer knyter ihop säcken
För sjätte gången har Lasse Åberg gått in i rollen som en av svensk films mest älskade karaktärer.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
The Stig-Helmer Story
Regi: Lasse Åberg.
Skådespelare: Lasse Åberg, Jon Skolmen, Tove Edfeldt med m fl.
Återkomsten är säkert efterlängtad av många, men efter den sega icke roliga Hälsoresan för elva år sedan vore det synd att påstå att förväntningarna var på topp när detta nya kapitel i Stig-Helmerserien basunerades ut. Fast ändå, greppet att göra en slags ursprungshistoria får väl trots allt sägas vara det enda rätta. Särskilt som Åberg gått in för att knyta ihop säcken och göra ett slags bokslut för såväl Stig-Helmer som sitt filmliv som helhet.
Handlingen pendlar mellan nu- och dåtid, men när vi först återser Stig-Helmer bor han av okänd anledning på ett äldreboende. Händelselösheten i livslunken är uppenbar, men som tur är har modelltågsintresset och vänskapen med Ole hållit i sig, och nu börjar den timide Stig-Helmer berätta för sin vän om sina barn- och ungdomsår. Samt icke minst den första förälskelsen Annika, en ständigt gladlynt frälsningssoldat. Fyrtonio år har förflutit sedan relationen fick ett abrupt slut, men nu tänker Ole se till att bäste vännen får träffa sin ungdomskärlek igen.
Säga vad man vill, men det vilar något väldigt vemodigt över The Stig-Helmer Story. På något vis är det här till stor del en historia om det oundvikliga åldrandet som tränger sig på alltmedan minnena får allt större betydelse. Nu är förstås varken Stig-Helmer eller Ole några deppgökar, men särskilt i de nutida sekvenserna blir filmen aldrig mer än i bästa fall lite småfnissig. Jag kan förvisso uppskatta skildringen av dessa parhästars vänskap, men den välbekanta Åbergska igenkänningshumorn är inte så finurligt lyckad som man hade velat.
Då fungerar tillbakablickarna betydligt bättre. Här har Åberg något att berätta, vilket märks tydligt. Flytet i berättandet är inte alls oävet, och inspirationen i skildringen av det Stockholmska femtio- och sextiotalet med barndomshemmet, Nalen och Stig-Helmers kusinfamilj i centrum ger faktiskt viss mersmak.
Som helhet talar vi i termerna ett varmt och sympatiskt filmiskt avsked av den regisserande och manusskrivande skådespelaren. Fast det ska inte förnekas att jag hoppats på mer än det här. För helgjutet är det här knappast.
Peter Eliasson
