Glada fötter – skarpt foto men sömnig story
”Happy Feet” var en ansenlig hit vid releasen för fem år sedan och vann dessutom som grädde på moset en Oscar för bästa animerade film året därpå.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
På bio
Happy Feet 2
Filmstaden & Roxy/Star
Regi: George Miller. Originalröster: Elijah Wood, Robin Williams, Hank Azaria m fl. Svenska röster: Oskar Nilsson, Anna Sahlene, Magnum Coltrane Price m fl.
Själv föll jag dock inte riktigt pladask för detta gulliga pingvinepos även om det förvisso var en ganska trevlig skapelse och jag påminns om varför när denna blekare uppföljare rullar på bioduken.
När vi nu återvänder till kejsarpingvinernas lilla samhälle har Mummel växt upp och fått sin egen familj. Ätteläggen Erik följer dock i farsans fotspår genom att inte heller passa in, vilket leder honom till Sven, en karismatisk liten gynnare med flygförmåga som blivit en förebild för den stora pingvinstammen i närheten. Fast de personliga problemen hamnar snart i bakvatten när den stora katastrofen inträffar och isolerar släkt och vänner från varandra.
För att nu börja i den positiva änden, så måste sägas att ”Happy Feet 2” verkligen ser tjusig ut. Detaljerna och skarpheten i bilderna framgår ända ner till minsta snöflinga. Sedan är det även lätt att uppskatta att regissören George Miller inte dragit upp tempot till hysterinivå bara för sakens egen skull.
Synd bara att historien i sig är tämligen sömnig. Det spelar nämligen ingen större roll att händelserna som skildras innehåller dramatiskt stoff nog för vilket dataanimerat raffel som helst eftersom alltihopa i slutänden ändå ter sig ganska ljummet och livlöst. Det finns helt enkelt inte mycket till nerv i berättandet, och det är ganska illa om man nu ska bry sig om vad som händer figurerna.
Det enda som verkligen får en att reagera och till och med dra på smilbanden är de två krillernas skojiga snack och galna äventyr. Deras medverkan fungerar som ett slags variant på Scrats nötjagande i ”Ice Age” och lyfter allt som oftast ens humör.
Fast det gör däremot inte lille Erik pingvins försök att sjunga svulstig opera i ett avgörande ögonblick. Som vuxen sitter man snarare och vrider sig som en mask över detta malplacerade inslag medan jag misstänker att småttingarna kommer att stirra frågande på filmduken, så var det nog inte tänkt när de fyra manusförfattarna fick idén till detta tvivelaktiga inslag.
Peter Eliasson
