Personliga moralen ställs på sin spets
Att Asghar Farhadis film "Nader och Simin - en separation" slapp igenom den iranska censuren är ett smärre under.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
Nader och Simin - en separation
Filmstaden (7:an)
Regi: Asghar Farhadi. Skådespelare: Peyman Moaadi, Leila Hatami, Shahab Hosseini m fl.
3 av 6 poäng
Redan i filmens första scen presenteras förutsättningarna för berättelsen: Nader (Peyman Moaadi) och Simin (Leila Hatami) ska skiljas. Simin vill lämna landet för att "skapa bättre förutsättningar" för parets elvaåriga dotter, men Nader vägrar att följa med eftersom han är ensam ansvarig för sin alzheimersjuke far.
Skildringen av den moderna iranska medelklassens våndor och längtan bort från Iran kompliceras när Nader anställer hembiträdet Razieh (Sareh Bayat) för att ta hand om pappan på dagtid. Hennes strikta religiositet skapar snabbt problem i hushållet. En dag lämnar hon den förvirrade åldringen fastbunden i sängen för att uträtta ett ärende - och när Nader kommer tillbaka hittar han sin pappa livlös. I sin upprördhet ger han sig på Razieh fysiskt, vilket mynnar ut i ett rättsdrama som hotar att förgöra honom och hans familj.
På filmfestivalen i Berlin belönades "Nader och Simin - en separation" med Guldbjörnen för bästa film och Silverbjörnarna för bästa manliga respektive kvinnliga ensemble. Det är lätt att förstå vad juryn i Berlin föll för i detta intensiva drama som ställer frågan om personlig moral på sin spets, i ett land där alla tvingas ljuga för att skydda sig själva. Samtidigt är det svårt att bortse från filmens brister; den något pratiga dialogen och den omständliga berättartekniken. I banala ordalag kan man sammanfatta det så här: tempot i "Nader och Simin - en separation" är helt enkelt lite för segt för att berättelsen riktigt ska gripa tag i betraktaren.
Sara Ullberg
