Länge och väl tänkte jag förbarma mig och ge ett godkänt betyg, men några timmar efter eftertexterna rullat färdigt var det bara att inse faktum; ”New Moon” är en synnerligen seg, styltig och omständlig film som knappt lyckas förmedla ett uns av allt den romantik, mystik, fara, skräck och annat som upphovsmännen varit ute efter.

Nu kanske man inte ska klandra regissören Chris Weitz och alla andra inblandade för mycket. För vad jag förstår är ”New Moon” den tristaste av Stephenie Meyers Twilightböcker också. En långrandig transportsträcka var min första tanke om filmen, och det har tydligen sina förklaringar.

Hur som helst, när vi nu åter kommer in i handlingen lämnar vampyrfamiljen Cullen den lilla hålan Fork. Edward ber sin mer varmblodiga älskling Bella att glömma honom för att hon ska få en chans att leva ett normalt liv utan oöverstigliga kärlekshinder. Bella blir naturligtvis förkrossad, men så småningom syltar hon motvilligt in sig med bäste vännen Jacob i stället, och han i sin tur gör sitt bästa för att dölja att han lever ett hemligt liv som varulv också.

De som kan engageras av själva historien är förstås bara att gratulera. Särskilt som den faktiskt innehåller en och annan kittlande och fantasieggande ingrediens. Problemet är bara att denna filmatisering inte utnyttjar det litterära stoff som trots allt fanns där någonstans när det var dags att börja filma. ”New Moon” är nämligen nästan osannolikt menlös och mesig i överkant. Var finns det stora dramat, nerven i spänningsinslagen och den – ursäkta lustigheten – blodfyllda passionen i kärleksscenerna?

Föregångaren ”Twilight” var inte heller direkt något mästerverk, men den var effektivt berättad och iscensatt med viss känsla på ett sätt som denna saggiga parantes aldrig kommer i närheten av.

PETER ELISASSON