Pretentiöst, tillgjort och kylslaget
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
På bio
DRAMA
Cosmopolis
Filmstaden (7:an)
Regi: David Cronenberg.
I rollerna: Robert Pattinson, Sarah Gadon, Kevin Durand, Paul Giamatti.
”Cosmopolis” är en film så djup, litterär och tänkvärd att det per automatik måste anses vara ett stort bidrag till filmkonsten. Sedan har förstås självaste David Cronenberg också satt sitt signum på anrättningen, så vad finns egentligen då för anledning att inte unisont göra vågen? Eller i alla fall lägga pannan i djupa veck och utbrista intressant, det här.
De som till äventyrs läst Don DeLillos roman med samma titel vet vad det handlar om. I handlingens centrum finner vi multimiljonären och riskkapitalisten Eric Packer som glider runt på Manhattan i sin flådiga och välutrustade limousin med siktet inställt på att få en till synes onödig putsning av frisyren. Den blaserade finansvalpens frisörbesök förverkligas dock inte i brådrasket eftersom ett presidentbesök och annat gjort trafiken mer kaotisk än vanligt. Fast Packer behöver inte känna sig ensam. Hans vrålåk får besök av såväl farbror doktorn och älskarinnor som underhuggare preparerade med senaste nytt om oron på valutamarknaden, den anarkistiska proteströrelsen och en föreliggande hotbild mot hans liv.
Att hävda att vår unge huvudpersons liv är på väg att falla samman ligger inte särskilt långt från sanningen. Kapitalismen – åtminstone i dess mest uppblåsta form – håller på att kollapsa, och Packer står högst upp på offerlistan. Om detta förfall och livsavgörande alternativt existentiella spörsmål rent allmänt pratas det mycket. Det pratas till och med så man storknar. Länge och ingående, och det på ett sätt som ofta är så konstlat och teatraliskt att det tar udden av vad man försöker avhandla.
Vilket är synd. För visst är filmens tankar och diskussioner både aktuella och relevanta. Däremot är Cronenbergs närmande till ämnet påfrestande pretentiöst och tillgjort. För att inte tala om kylslaget. Regissören har väl tänkt sig att visa upp bristen på medkänsla och empati högst upp i den kapitalistiska hierarkin, men blodlösheten och avsaknaden av normal mänsklig samtalston har gjort ”Cosmopolis” till ett påfallande oengagerat alster.
Peter Eliasson
