Galningarna i den flygande cirkusen Monty Python kommer alltid att ha en hedersplats i mitt hjärta.

John Cleese, Michael Palin och Eric Idle är väl de mest kända i sextetten med sina sketcher, men det var amerikanen (ende icke-britten) Terry Gilliam som stod för de tecknade/animerade inslagen. Han tog fantasin bortom alla gränser.

Precis som han gör i detta cirkusdrama – på marken i ett forntida London. En underbar, absurd, lätt kuslig och i allra högsta grad visuell föreställning helt i Pythons anda. Gilliam har i sina tidigare filmer vinglat mellan okej och fiaskon, men här har han lyckats skapa en konstnärlig produkt att både njuta och skratta åt.

Ett gycklarsällskap far runt med sin magiska, kabaréliknande show där folk i publiken får chansen att kliva genom en spegel och hamna ”backstage” i en sagovärld inte lik någon annan, ibland god, ­ibland ond. Rockikonen Tom Waits har en roll som djävulen som ingått ett vad med denne åldrande doktorn Parnassus, som spelas av ärrade skådisen Christo­pher Plummer. I potten finns vackra tonårsdottern Valentina.

Under cirkusvagnens färd påträffas en ung herre dinglande i en snara under en bro. Han räddas till livet och får slå följe med sällskapet.

Tragiskt nog blir detta sista färden i verkligheten för ­Heath Ledger och han hinner inte spela färdigt filmen. Manuset ändras, filmen räddas tack vare att Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell hoppat in i Gilliams projekt för att hedra sin bortgångne vän.

En annorlunda, färgstark och smått psykedelisk film och jag kan bara tillägga: Not Terryble at all...