Konfrontationsskräcken, jantelagen, stelheten och det heliga Fikat var element som adresserades, och stämningen lättade snabbt upp från typiskt svenskt blygt till kiknande uppsluppet.

Under första akten gavs även utrymme åt hoforskomikern Mathias Heldevik, som med träffsäkra kvickheter angående företagarandan och bymentaliteten i Torsåker engagerade de lokalt hemmahörande delarna av publiken ytterligare.

Förutom detta var hela showen på engelska, här och där behandlande svenska ord och uttryck som ’barnmorska’, ’blue bags’ (de där blå tossorna man inte kommer in utan på dagis och sjukhus) och den för engelsktalande krångligt subtila skillnaden mellan orden ’mormor’ och ’farmor’.

Den smått bisarra effekten av att höra vanliga, svenska ord så som en icke svensktalande måste höra dem bidrog till att en rejäl portion självdistans tvingades in i föreställningen å publikens vägnar – och det var inte utan att man stundom gick in i ofrivillig försvarsställning.

I pausen var det sedan dags för det som det pratats om till och från under hela första halvan av showen: Fika. Tre våningar serverade denna tydligen typiskt svenska rätt, och ändå blev det sådan rusning och köbildning att det var knappt att alla hann sätta sig med en kopp kaffe innan tredje ringningen kallade alla tillbaka till sina platser.

Dock berodde nog detta på ett kopiöst fikasug, snarare än på brist i planeringen.

Andra halvan av showen inleddes med en heroisk bullkastning då komikern gärna ville ge fikabröd till ett födelsedagsbarn i publiken – som råkade sitta på balkongnivå. Sedan blev det till att visa bilder som han tagit under sina promenader i Gävle, föreställande saker och företeelser som gävleborna passerar varje dag men som är roliga om man stannar upp och verkligen lägger märke till dem. Lokala konstföremål såsom ’Fnasket i Plasket’, glasfiberbockarna och ’Getgubben’ skrutinerades, varefter ’Det femte elementet’ i Norrtullsrondellen och de högryggade stolarna på Stortorget ifrågasattes. Det verkade som att han verkligen hade varit runt i hela staden och fotat, och även om en del av skämten krävde att man var bekant med trakten för att förstå dem, så var det även många som fungerade förutsättningslöst.

Publiken bjöds in att vara med på många hörn, så redan från början kändes föreställningen väldigt engagerande. Dock fick man vara försiktig med att göra sig bemärkt om man inte ville bli vasst driven med, för många av dessa skämt skedde på publikens bekostnad och kanske inte alltid jätteroligt så.

Överlag var det dock en väldigt rolig kväll, full av hejdlöst skratt och perspektivmässiga reality-checks. Att det sedan även serverades fika försämrade, som vi alla vet, inte heller saken.

Christina Smedbakken