Innan föreställningen tog sin början roade jag mig att räkna dörrar. Jodå det var två dubbla och tre enkla, dessutom en soffa i mitten på vardagsrummet och så en avdelad sektion till höger på scenen som fick föreställa sovrum med intilliggande badrum och garderob.

Alltså, upplagt för en svängdörrfars av traditionellt snitt med förvecklingar, missförstånd och allt annat som hör till. Det enda som egentligen känns nytt var att det i-n-t-e är Ray Cooneys signatur bakom pjäsen som efter succé i London på 80-talet for vidare till Broadway och resten av teatervärlden.

Ulf Dohlsten i huvudrollen som stjärntenoren Tito Merelli är kvällens behållning. Har alltid gillat denne skådis från Göteborg, mest känd som Lars-Erik i tv-serien ”Hem till byn”. Här drar han ner skrattsalvor i parti och minut med sin överspelade italianosvenska.

Ulf Brunnberg agerar på känt manér, nu teaterdirektör på gränsen till sammanbrott, som i några scener inte kan hålla sig för skratt. Caisa-Stina Forsberg, som direktörens dotter, och Håkan Brinck som den Max som får ta över tenorens roll när denne antas vara död, sköter också sina kort i denna fars där operamusiken och avslutningen med en tempofylld snabbrepris får tärningen att rulla över från tre till fyra.