Sirqus Alfon är mångsysslare av högsta graden, gruppen använder och tänjer på fantasins gränser när det gäller underhållning. Deras framförande har denna gång tagit formen Eurotrash-rave med betoning på TV-spel, synthar och 3D-brillor.

Förutom krimskramset är gruppen även akrobatiskt lagd och inleder kvällens show med en slags robotimitation där ljud och ljus rör sig i perfekt symmetri. Sedan följer en TV-spelsprolog där bandmedlemmarna rings upp av sångaren Babham i äkta 16-bitars grafik och redan där karaktäriserats de olika bandmedlemmarna (den norske trummisen nöjer sig till exempel med en banan som gage).

Efter en tjock rökridå och ännu mer ljud och ljus i samspel spexar gänget med ljusakrobatik tills Babham ramlar ihop samtidigt som han kommer fram bakifrån rummet med en boombox hängandes över axeln. Den första Babham var en docka och nu börjar den riktiga showen.

Musiken är någon slags blandning mellan ska, TV-spelsmusik och funk. Detta mixas in i låtar med allt från Missy Elliot till Stevie Wonder som ingredienser. Engelskan är brokig, populärkultursreferenserna duggar tätt och skämten känns i sammanhanget ofta originella och uppfriskande. Slow motion, snabbspolning och paus används som scengrepp i små paussketcher mitt i eller mellan låtarna. Sliskiga solonummer som Purple Rain framförs med auto-tune på rösten för att sedan abrupt mynna ut i Snoop Dogs Drop It Like It’s Hot.

Beatbox Hero är ett spel som driver med Guitar Hero-trenden och här integreras även publiken som med sina munnar får göra rytmiska ljud. Dansbrädor, 2D-slagsmål, streckgubbsdans med 3D-glasögon och till slut en uppgradering till 64 bitars grafik. Lufttrummor och luftpiano spelas som aldrig förr, precisionen är vidrig.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med en massa exempel på liknande bedrifter men stannar här och uppmanar er i stället att gå på sista föreställningen i kväll med Sveriges kanske mest halsbrytande underhållare.

Ludvig Blix