Tio år. Hundra låtar. Ett fåtal oväntade inslag varvat med de givna favoriterna och en del tidstypiskt okreddiga erkännanden. Att snickra topplistor är musiknörderi på högsta nivå. Det är först när man lagt en förmiddag på att - ur alla vinklar och aspekter - fundera på huruvida Johnny Cashs cover på ”Hurt”verkligen är en topptiolåt, som man inser att man inte har något liv utanför lurarna.

Musikmagasinet Novell är en slags förlängning på Gävles nöjesredaktioner. Det är den naturliga fortsättningen. Ungefär på samma sätt som Uppsala Universitet är förlängningen på Vasaskolan, har flera av de vassaste nöjesskribenterna från GD och AB drivit i land på Novellredaktionen.

Fast med tanke på att jag ditchade Uppsala till förmån för Linköping så fort Arne Överlid hade skrivit på mina slutbetyg, är det inte så konstigt att jag aldrig varit involverad i Novell. Förrän nu. Novell ska sammanfatta 00-talets absolut bästa låtar. Och i sant akademisk anda har dom bett en rad figurer att sätta ihop sina personliga topphundralistor. Det är trots allt det enda sättet att en gång för alla räkna ut huruvida Coldplays ”Viva La Vida”kommer att leva för alltid.

Att filtrera ut och rangordna decenniets hundra bästa låtar är inte fullt så lätt som man kan tro. För givetvis får ingen artist ha med fler än en låt. Annars hade det varit en baggis: Varenda låt som Pete Doherty skrivit, följt av Carl Bârats bästa. Sen hade det bara varit att fylla ut de sista platserna med göteborgsk indiedans.

Att norskan Ida Maria gjorde 00–talets 88:e bästa låt är så givet att det inte ens finns utrymme för debatt. Däremot krävdes det en sluten omröstning innan jag kom överens med mig själv om att stoppa in Green Day på platsen nedanför. Med de förkrossande röstsiffrorna en mot noll tog ”Boulevard Of Broken Dreams”sig in på plats 89.

För att inte hamna i något ”Men vad fan, det här får mig ju att framstå som jordens minst kreddiga människa”-läge jobbade jag med listan helt utan censur eller eftertanke. Det var ett constant flow. Och för att förhindra att några mentala indiespärrar aktiverades läste jag inte ens igenom listan innan jag skickade iväg den.

Resultatet? En lista som består av: 17 procent britter, fyra procent band som önskar att dom vore britter, åtta procent Göteborg, fem procent r&b-ballader, tre procent hipstervarning, ett emoanthem, tre procent amerikanska Disneyklubben och en enda futtig procent ond, bråd död.

Ett par dagar efter deadline var jag fortfarande så stolt över listan att jag spenderade en hel bilresa ner till Göteborg på att visa upp den. Och det var då bristerna uppdagades. Givetvis hade jag glömt ett gäng givna. Queens Of The Stoneage ”No One Knows”? Nä. Foo Fighters? Nope. Dr Dre? Ooops. Redan innan listan publicerats hade den blivit punkterad.

Vilken som blev 00-talets bästa låt enligt mig? Det finns ju bara en låt som förtjänar att toppa en sån lista.

Håkan Durmér