En frusen gammal kollega, den ivrige AIK-supportern Bo Hansson, bad att få komma in i värmen i radiohytten för att titta på matchen. När Kwame Karikari från Ghana byttes in i den 77:e minuten muttrade Bo Hansson ”inte en till svarting som ska in”. Kanske trodde han att han muttrade för sig själv men det gjorde han inte. Hans kommentarer sändes och det dröjde inte länge förrän lyssnare hörde av sig och klagade på att det hade uttryckts rasistiska kommentarer i Radiosportens sändning.

Bo Hansson själv säger att han ångrar att orden läckte ut i radio men inte själva ordvalet. För honom är svarting inget nedsättande och han säger att han lika gärna skulle kunna säga guling om en kines eller jävla viting. Flera vänner rusar till hans försvar med samma argumentation. Arne Hegerfors tycker att det blivit uppförstorat och att kritiken är trams. ”Alla blir hysteriskt politiskt korrekta”, konstaterar han. Göran Zachrisson försvarar sin vän med att ordet svarting tidigare var accepterat.

För all del Bo, Göran, Arne och ni andra, för er var det nog okej att säga ”svarting” förr i världen, men det var inte okej för den som blev kallad det. Inte då och inte nu.

Och man undrar förstås var ni har varit de senaste decennierna? Nog borde ni väl ha snappat upp vid det här laget att människor inte ska behöva få nedlåtande epitet på grund av sin hudfärg. Och nog borde ni väl veta att ni som offentliga personer har ett ansvar att inte uttrycka er hur som helst, även om ni i tanken är kvar i 1950-talet.