Skogarna väster om Jädraås är just nu utsatta för en våldsam förändring. Vägen från Gammelboning och vidare upp mot Stora Björnbacken trafikeras av väldiga, gula dumprar som med sina laster av grus trycker ihop vägarna som ständigt måste förbättras med grus och som dessutom har försetts med mötesplatser. Man bygger vindkraftverk, Europas största vindkraftspark, i ett stråk från Dalarna och genom Gästrikland.

Stolparna sticker upp över trädhorisonten och de väldiga propellrarna famlar som drunknandes efter hjälp - men i det här fallet efter luft.

Det gamla finntorpet Kolkilampi, som vi äger och som fram till byggstarten legat i en mycket stillsam miljö, befinner sig nu närmast på en byggarbetsplats. Vi har dock godkänt det som händer och klagar inte så länge vägen är farbar inte bara för dumprar utan också för vanliga personbilar. Och bygget ska för övrigt vara klart senast under hösten.

Däremor är jag skeptisk till satsningen som räddare av elkraften. Det finns bättre lösningar än vindkraft men sådant här stöds förstås av alla som rätt oreflekterat vill ha en garanti för att vi har tillräckligt med elenergi också i fortsättningen. Utbyggnaden är populistisk och går den på sned är det ingens ansvar och fel – som det alltid är med kollektiva satsningar.

Man behöver inte stanna på skogen hela sommaren. Det här är finnskogen och finnskogen har en synnerligen intressant historia och alla som är något historiskt intresserade kan ta för sig av de minnen som finns efter folkomflyttningen på 1500- och 1600-talet.

Ett bra sätt är att åka till finnskogsmuséet i Skräddrabo någon mil söder om Alfta. Det är lätt att ta sig dit. Man viker av från vägen Åmot-Svärdsjö vid Svartnäs, fortsätter rakt fram en kort bit och tar av på vägen till Lamborn, en väg som går rakt genom skogen men som är både bred och välskött. Efter 27 kilometer kommer men ut på Bergslagsdiagonalen som går norrut mot Alfta. Den vägen går genom Svabensverk och alldeles därefter kommer man till Skräddrabo. Muséet ligger omedelbart intill vägen.

Det är ett litet museum som är mer än väl värt att besöka. Mats Östberg har här i samarbete med bygdegårsdföreningen skapat ett museum som omfattar främst Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Värmland men som har tentaklerna ute åt alla håll i norra Sverige där finnarna vandrade in.

Den här invandringen, Finland tillhörde Sverige vid den här tiden, ända fram till 1809, hör samman med utvecklingen senare då den finsktalande befolkningen i landet arbetade i skogen med huggning, körning och kolning och således deltog i utvecklingen av främst skogs- och järnindustrin samtidigt som de i de här skogstrakterna bedrev sitt oftast småskaliga jordbruk.

Också här i Gästrikland vimlar det av finska namn, ett arv från den här tiden. Gårdar, byar, sjöar bäckar, berg och så vidare har helt finska namn. Att det blivit så tätt här beror främst på att finnarna tog båten från Åbo och gick i land i Gävle.

Om regnet håller i sig är en fördjupning i finnskogens historia ingen dum sysselsättning.