Vissa länder gör lite mer och ger skydd åt flyktingarna – av godhet eller av överraskning.

Några kommer till Sverige, men – något är fel. Ett syriskt pojklag, fjorton killar i sextonårsåldern från staden Qamishli, var på väg till Sverige för att spela fotboll i Gothia Cup. De visste att det krävdes tillstånd för att få resa hit. De begav sig till Jordanien, tvärsöver sitt konflikthärjade land, för att söka inresevisum på svenska ambassaden där – ambassaden i Syrien hade stängt, läget är för oroligt.

Förmodligen tog pojkarna risken att resa eftersom de var säkra på att få tillståndet, föreningen hade fått det förr. Men denna gång fick laget nej.

Visumreglerna är inte svåra att förstå, men deras syfte är svårt att acceptera. För att få tillstånd att resa till Sverige behöver resenären uppge varför hon reser hit – arbete, turism eller som för pojkarna från Qamishli, ett speciellt arrangemang de bjudits in till. Den sökande lovar också att återvända till hemlandet när visumet gått ut.

Detta borde inte ha varit ett problem för pojklaget, men den svenska ambassaden gjorde det ambassader alltid gör: en riskbedömning.

Skulle verkligen pojkarna åka från krigets Syrien för att lattja boll och därefter snällt återvända hem?

Det kändes osannolikt. Det fanns en risk, så uttrycks det, att de istället skulle hoppa av fotbollen och söka asyl här. Vid sådana misstankar nekas visum. Ju oroligare det blir i ett land, desto svårare blir det att få tillstånd att resa in i ett annat.

Pojkarna från Qamishli spelade på svenska gräsmattor förra och förrförra året men det är nu, när det finns skäl att fly Syrien, nekas de inresa.

Så stoppa matchen, låt oss ta en time-out och fundera på vad vi håller på med. Hur ser vår taktik gentemot världens diktaturer egentligen ut? Hur fungerar vårt försvar av civila?

Omvärlden har inte bara misslyckats med att hindra våldet. Vi motarbetar dessutom aktivt flyktingarnas möjligheter att lämna konflikten av egen kraft.

Det är oförsvarligt att inresetillstånd nekas just när det behövs mest. Alla asylsökande behöver stanna längre än visumet tillåter och alla drabbas av riskbedömningen – de nekas en laglig väg hit, och asylrätten dribblas bort.

Jag vet inte om fotbollskillarna från Syrien skulle ha sökt asyl om de kommit hit eller helt enkelt lirat fotboll och glatts åt att livet under ett par dagar inte var fylld av skräck. Tydligt är dock att valet inte var deras. Individens möjligheter att skydda sig själv förvägras av nationernas gränspolitik.

Visst är de många, de stora orden – både om avsky över konflikter och om skydd av mänskliga rättigheter. Men medan det världspolitiska spelet oberört rullar vidare är matchen stoppad för killarna från Qamishli.

Frida Johansson Metso

Ordförande för FARR