Europa upplevde sin mest avgörande stund sommaren 1940, när England med Winston Churchill som symbol och ledare trots Hitlers skrämmande segrar på kontinenten valde att fortsätta kämpa för frihet och demokrati.

Det är svårare att ha perspektiv på en nutida ödesstund. Kommer EU-ländernas ledare att kunna ta sig samman, se till det som förenar och inte bara forma utan också följa de regler som behövs för att rädda ekonomi och framtidstro? 26 av 27 stats- och regeringschefer vid EU-toppmötet nyligen sade sig vilja göra en kraftansträngning.

Bara ett land sade blankt nej, Storbritannien genom den konservative premiärministern och partiledaren David Cameron. (Tragiskt nog alltså samma poster som Churchill hade.)

Den engelska högern hyser sedan Margaret Thatcher ett glödande hat mot allt vad EU heter. Cameron hyllas nu i partiet för sin demonstration. Han utsåg den tidigare partiledaren William Hague till utrikesminister, som belöning för dennes ofta uttalade avsky mot EU. Partiet har lämnat EU-parlamentets konservativa grupp (där svenska moderater och kristdemokrater ingår) och gått över till en anti-EU-grupp.

I mars ska detaljerna i den tilltänkta stabilitetsunionen vara klara, och då måste varje land ge besked. De 17 euroländerna säger rimligen ja. England har alltså redan sagt nej. Vad säger övriga nio, däribland Danmark och Sverige?

Flera här hemma tycks önska att Sverige ska göra England sällskap, även om det bara blir dessa två länder. Detta trots att bara vänsterpartister och sverigedemokrater har samma avsky mot europeiskt samarbete som Cameron och Hague.

I ett sådant fall kommer 25 länders ledare att mötas varje månad för att noga följa det antagna programmet och fortlöpande fatta de beslut som behövs. De marginaliserade brittiska och svenska regeringarna skulle sannolikt söka källor för indirekt information. Men vågar den svenska regeringen i så fall lyssna på de rykten britterna säger sig snappat upp där de rör sig i de mest EU-fientliga miljöerna?

Fredrik Reinfeldt har på hemmaplan verkat bejaka ett sådant läge, likaså Håkan Juholt (medan Thomas Östros starkt avråder). Moderatledare från Jarl Hjalmarson till Bo Lundgren var tydligt Europapositiva. Men inför valet till Europaparlamentet 2009 valde Reinfeldt och hans partisekreterare Per Schlingmann att släppa den dittillsvarande europeiska visionen till förmån för vad den senare kallade en nationell framtoning. Partistämman var inte tillfrågad. Reinfeldt uppträder gärna ihop med Cameron och tycks beredd att uppfattas som parhäst till denne på den europeiska arenan.

HANS LINDBLAD

Krönikör