Ahlmark skriver om Wedéns starka empati och nämner hans svåra sjukdomar under större delen av livet.

Per Ahlmark berättar att jag arbetar med en biografi om Wedén, hans liv, brev, sjukdomar, politiska aktioner, läsande och ideal. Ahlmark skriver: ”För mig är Hans en kär vän sen slutet av 50-talet. Han överlevde, mirakulöst, en förfärande trafikolycka i Dalarna 1961; hans syster Gudrun Lindblad och FPU-ombudsmannen Jörgen Ydemark omkom. Det här blev också min tragedi; jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”

Per var starkt gripen och talade vid Gudruns begravning. Hans minnesord om henne och Jörgen stod i Liberal Ungdom under mina ord om min idol, förre FP-ledaren Gustaf Andersson i Rasjön, som avled tre dagar före olyckan. Gudrun var 19 år, Jörgen, som körde, 18 och jag 23.

Läkarna menade att det var ett under att någon kunnat överleva då bilen klövs i två delar, genom framsätena. Vi låg utspridda i närheten av bakdelen medan framdelen fanns 55 meter bort. Jag, som suttit bak, hade rader av skador, de svåraste när delar av ansiktet tryckts in. Jag lades i respirator, som då bara fanns på intensivvårdsavdelningar i just Falun och en ort till.

Jag har kopior på över 700 kärleksbrev mellan Sven Wedén och hans fästmö/hustru Marianne under påfrestande sanatorieår. (Från 14 års ålder låg han totalt fem år på Romanäs sanatorium.) Breven ger nära inblick i hans tänkande.

Jag söker med hjälp av min egen upplevelse, dock bara två månader på sjukhus, förstå hur hans livssyn påverkats. Sven hade knappast överlevt utan bröstkorgsoperationer 1939 och l940, en metod som infördes i Sverige 1938 av just hans läkare.

Den 15 november var det 50 år efter bilolyckan. Jag fick mängder av brev till sjukhuset och hade inte på länge läst dem igen samlat. Nästan alla skrev om glädje över att jag efter medvetslöshet och operationer verkade repa mig.

Så skulle nog också jag ha känt om det gällt en nära vän. Eller om jag fått samma skador i en olycka där jag varit ensam. Då skulle jag förmodligen känna stormande glädje när det började kännas som att jag eventuellt eller förmodligen skulle kunna bli återställd.

Jag kan nog förstå mina vänner, men har absolut inga minnen av samma tankar för egen del.

Visst kände jag beundran och tacksamhet över de enorma insatser läkare och sköterskor gjorde för att försöka klara mig.

Men inom mig fanns eller finns inget som kan mildra sorg och smärta över att kraschen innebar slutet för två av oss tre i bilen.

Hans Lindblad