Innan förra höstens val hade de etablerade partierna chansen att ta debatten med Sverigedemokraterna, att presentera ett alternativ till partiets förenklingar och unkna, främlingsfientliga retorik, men misslyckades. SD sökte folkets stöd och fick det och oavsett vad man tycker om partiet så är det invalt på demokratiskt sätt i de politiska församlingarna.

De politiska partierna – i synnerhet oppositionen – har haft svårt att handskas med den parlamentariska situation som uppstått. När SD röstat med regeringen har oppositionen muttrat om passivt stöd. När oppositionen fått igenom förslag med SD:s hjälp har det låtit mer som ”vi kan väl inte hjälpa hur de röstar”. När oppositionen fått stöd av SD har företrädare för majoriteten kastat pajerna, när regeringen fått SD-stöd har oppositionen gjort samma sak.

Partierna har ägnat alltför mycket tankemöda åt att komma på sätt att utesluta SD i så hög grad som möjligt från de demokratiska församlingarna. I riksdagen var det tal om att utesluta partiet från utskotten och runt om i landet har SD uteslutits från nämnd- och styrelseposter genom att övriga partier ingått valtekniska samarbeten. I vissa fall har antipatin mot SD tagit sig absurda proportioner. Vissa ledamöter talade om obehag över att tvingas dela matsal eller kaffekö med de där sverigedemokraterna.

När Sverigedemokraterna marscherade in i riksdagen förvandlades med andra ord många av riksdagsledamöterna till barnrumpor i en sandlåda. För någonting var ju annorlunda nu, det var inte längre bara de vanliga kompisarna från de vanliga sju partierna. En ny, främmande kompis hade tagit sig in i lekparken. Nej, usch – honom sprätter vi sand på, då kanske han försvinner.

Men det gjorde han inte.

Vid det här laget tycker man att de skulle ha vant sig vid att förvisso stå långt ifrån partiet åsiktsmässigt men ändå kunna befinna sig i samma rum. Men icke.

Imorgon, söndag, var det tänkt att riksdagspartierna skulle mötas i en partiledardebatt i Sveriges Televisions program Agenda. Men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har hoppat av. Anledningen? Att ledarna för regeringspartierna (helt logiskt, kan tyckas) ska stå för sig, på ena sidan i tv-studion i varsin talarstol och att oppositionsledarna (återigen helt logiskt) ska stå på den andra sidan, i varsin talarstol. Ted Bergdahl, informationschef för Vänsterpartiet, menar att det är helt orimligt att Lars Ohly ska stå bredvid Jimmie Åkesson. Enligt ett uttalande från Socialdemokraterna ger SVT en visuell bild av en enad opposition med sitt upplägg.

Använder de båda partierna SD:s medverkan och SVT:s scenografi som ursäkt att hoppa av debatten av andra skäl? (Juholt kanske inte vill debattera de interna stridigheterna eller sina egna skumma lägenhetsaffärer). Eller är det så eländigt illa att de inte kan ställa upp på de demokratiska spelreglerna?

Oavsett är beslutet att inte ställa upp bortom barnslig sandlådenivå. Det är under all hederlig politisk värdighet.