Allt eftersom den medicinska tekniken går framåt ökar också kraven från oss alla att få ta del av den. Under min hittillsvarande livstid har så enorma framsteg uppnåtts att jag inte fattar det. Tänk bara på transplantationerna. Man kan ta organ från den ena människan och plantera in i en annan och därmed minska lidande och rädda liv.

Att ta organ från en hjärndöd och därmed rädda en levande människa är det väl få som protesterar emot. Som en följd av de medicinska framstegen har emellertid en omfattande organhandel uppstått och som alltid är det de små och fattiga som blir offer. Det är de som offrar njurar eller vad det kan vara som går att sälja på organbörsen. För en njure betalas upp till 900 000 kronor, donatorn får vanligen omkring 20 000 – eller ingenting alls – men ofta problem efter operationen. Skälet till dessa donationer är förstås fattigdom hos donatorn.

De välmående rika som köper organen säger till sitt försvar att ”vad ska jag göra, annars dör jag”. 40 000 väntar i dag på en ny njure, berättar professor Susanna Lundin i en artikel i Forskning&Framsteg.

Varje dag transplanteras i Europa 65 patienter och 15 dör i väntan på en ny njure. Det är alltså inte att undra på att en stor grå marknad vuxit fram vid sidan av den legala. Den illegala handeln hämtar sina organ främst från länder som Albanien, Estland, Moldavien, Pakistan och Ryssland. Operationerna görs i exempelvis Filippinerna eller något sydamerikanskt eller östeuropeiskt land. I Kina tar man organ från avrättade fångar eller från oliktänkande som till exempel Falun Gong-anhängare. Något att tänka på när nu så många svenskar står och hurrar över handelssamarbetet med Kina och tackar och bockar för de miljarder kineserna pumpar in i Saab.

Till bilden av organhandeln hör att det är internationella ligor som dominerar affärerna. Det i sin tur garanterar att de enskilda donatorerna på inget sätt är säkra på att få sina pengar för donerade organ. Slutet på historien kan alltså bli att någon fattig stackare låter operera bort till exempel en njure men får betala resa och operation med – just njuren. Några pengar i handen blir det inte.

Allt detta kan jämföras med den tidigare slavhandeln som ju gick ut på i stort sett samma sak, nämligen att utnyttja slavens kropp på ett eller annat sätt. Slavhandeln har vi i väst fördömt på alla sätt men organhandeln är det mera tyst om. Kanske beror det på att så mycket medicinsk spetsteknik är inblandad – och sådant har mänskligheten respekt för – eller på att våra bedömningsgrunder förändrats; det är inte lätt att hitta någon Onkel Toms stuga i detta medicinska och ekonomiska landskap.

Likafullt är det de fattiga som utan garantier bekostar kalaset. Vad vi alla kan göra åt det är förstås att arbeta för att det blir flera som donerar sina organ.

Nu har försommaren kommit med värme, vårblommor och sol och en ny livssäsong. Den obeskrivliga livslusten behöver inte transplanteras, den kommer av sig själv i pånyttfödelsens tider.

TORD BERGKVIST

Krönikör

tord.bergkvist@bredband.net