Som ett trauma efter partisprängningen 1917 sägs ofta att socialdemokratiska partiledares huvuduppgift är att hålla samman partiet. I gengäld kritiserar medlemmarna inte ledaren, och absolut inte i en pågående valrörelse. Att många i partiet ogillade Göran Perssons ledarstil vågade de säga först efter hans avgång.

Det förbluffande är nu Mona Sahlin utsätts för attacker i det egna partiet på ett sätt som inte drabbat någon manlig socialdemokratisk ledare sedan Brantings tid. Göran Persson, Björn Rosengren och Kjell-Olof Feldt har den senaste tiden attackerat Sahlin, på mycket lösa grunder.

Persson menar att Sahlin inte gör tillräckligt i valrörelsen. Ska han säga som drog sig ur kampanjen inför folkomröstningen om euron för att operera höften. Om han väntat till efter omröstningen och kämpat hade han i stället visat kampvilja. Jag har väldigt svårt att tro att Mona inför valet inte lägger ned all tid och kraft hon har.

Feldt och Rosengren ogillar på goda grunder att partiet vill bilda en regering där Vänsterpartiet ingår. Men det blir helt fel att skylla detta på Sahlin, för hon ville ha som målsättning en koalition med enbart MP, alltså en mer ”frihetlig” framtoning. Men hennes linje möttes av vilda protester från mer ortodoxa grupper i partiet.

Hjalmar Branting var Vänstersocialisternas hatobjekt nummer ett, ständigt förtalad som ideologisk förrädare genom att han betonade demokratin så starkt.

Per Albin Hansson var, särskilt efter bakslaget i ”kosackvalet” 1928, angelägen om att markera stor distans till Kommunisterna, och Tage Erlander var lika tydlig.

Olof Palme kunde internationellt agera tillsammans med kommunister, som Fidel Castro, men aldrig med hemmakommunisterna. Ingvar Carlsson och Göran Persson gjorde uppgörelser med Vänsterpartiet men båda sade sig då undanta utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Det som gör inriktningen på en regering med deltagande av Lars Ohly så extra konstig är naturligtvis att numera är Europasamarbetet en viktig del av politiken. Vänsterpartiet vill att Sverige ska avbryta detta samarbete och lämna unionen. Inte ens den engelska högern är idag så rabiat.

Många väljare som brukar väga mellan S och något borgerligt parti hade förmodligen tilltalats av Sahlins tanke på en koalition med MP. Men knappast med V, alltså en regering kännetecknad av ständiga inre konflikter rörande Europa och utrikespolitiken.

HANS LINDBLAD

Krönikör

hans.lindblad@bredband.se