Fridhemsskolan, där jag tillbringade mina första sju skolår, framstår i efterhand som sinnebilden av den populistiska folkhemsidyll som Sverigedemokraterna marknadsför i valrörelsen. Den ligger i ett lummigt och sömnigt område, där det mest dramatiska är när småungar någon gång ibland bränner av smällare i brevlådor.

Min klass var säkert något i Jimmie Åkessons smak. Mest blåögda lintottar och nästan bara föräldrar med helsvensk bakgrund som, förmodar jag, de flesta definierade sig som någon sorts medelklass. En tjej med halvspanskt påbrå och en adopterad kille från Ryssland – mer multikulturellt än så var det inte. Inga störande inslag i folkhemsidyllen, med andra ord.

Minnesbilderna är ganska svaga, men jag tror inte att jag hade någon direkt uppfattning om det där med etnicitet och identitet. Kanske inte så mycket för att vi var små och opåverkade, utan för att vi var så homogena.

Den första egentliga kontakten med det utländska var i högstadiet. Plötsligt gick jag tillsammans med personer med helt annan kulturell och etnisk bakgrund än jag själv. Men det var inte bara barn till invandrare. Nej, de som kändes mest främmande, och som resten av skolan även såg ned på, var hedesundarna. Den allmänna uppfattningen var att de var bonniga och allmänt efter.

Tolerans var väl inget som direkt utmärkte högstadietiden. Udden riktades mot allt som uppfattades som annorlunda: de nämnda hedesundarna, turkar (som bekant ett samlingsbegrepp för invandrare), bögar och plugghästar/knoddar (vilket jag fick min beskärda del av).

En handfull av klassens killar gjorde lektioner till en plåga för alla andra. Den lärare som ställer sig framför en högstadieklass har därför min djupa och eviga respekt.

Tacka vet jag gymnasiet. Lättnaden över att slippa högstadiet kanske inte var i paritet med Moses och judarnas lättnad över att slippa egypternas förtryck, men nästan. Äntligen studiero, verklig kunskap, respekt för varandra och för lärare.

Elever med invandrarbakgrund buntades inte ihop till ett turkkollektiv, utan fick behålla både sin etniska och personliga identitet. Skolan gjorde ett stort nummer av att vara internationell och mångkulturell. Jimmie hade inte varit lika glad, men jag var desto gladare.

Nu var det helt okej att vara plugghäst, bög, turk (på riktigt alltså) eller någonting annat. Acceptansen för att vi alla är olika ökade enormt, jämfört med högstadiet. Tack och lov för det.

Jakob Nyström