Vi delade depression i London runt 1980, Jill och jag.

Ingen av oss förstod att det var depression vi hade drabbats av men dåligt mådde vi. Jill berättade att hon trodde att hon hade fått magcancer. Hennes mage var verkligen dålig. Själv trodde jag att jag hade fått problem med hjärtat.

Vi bodde så nära varann i södra London att vi kunde turas om att hämta och lämna våra barn i skolan. Det var otänkbart att min Oliver och Jills Caroline och John skulle kunna ta sig själva till skolan. Det tog ungefär en kvart med bil genom tät morgontrafik att komma till Dulwich College Prep school, där pojkarna gick och till Alleyn’s girl school, grannskolan för flickor.

Det var typiska engelska skolor, där pojkarna skulle gå i kortbyxor året runt, oavsett om det var snö och kallt. Bara de äldre pojkarna fick ha långbyxor. Till morgonrutinen för Oliver hörde att knyta den blå och svartrandiga slipsen och stoppa in den under pullovern.

Caroline gick i blå kjol året runt, men hon fick i alla fall ha långstrumpor. Pojkarnas strumpor slutade vid knäna.

Det här minns jag, nu när Jill har kommit på Sverigebesök och vi börjar prata gamla minnen.

Hon minns alla fester jag ordnade i svensk stil. Det var precis som i TV-programmet där Jamie Oliver besökte Sverige, påpekar hon. Snaps och sånger och ibland insåg inte mina gäster, minns Jill och berättar livfullt, hur förrädiskt det kan vara att dricka snaps om man inte är van. Rent livsfarligt att blanda med vin, och vi skrattar gott åt våra minnen.

Men depressionen då?

Vi gick båda igenom en livskris som ledde till depression, vilket våra husläkare konstaterade. Jills man hade en affär med sin receptionist. Det var allvarligt. Han flyttade hemifrån en tid men insåg efter ett tag att gräset inte var grönare på andra sidan.

Han kom hem igen och tack vare samtalsterapi lyckades de rädda sitt äktenskap. Förra sommaren blev Jill allvarligt sjuk och har gått igenom cellgiftsbehandling av tuffaste slag. Då har Graham passat på henne och lagat all maten. Så upptäckte han att det var så roligt att han nu har gått igenom en kurs i den högre matlagningskonsten i London. Medan Jill åker med oss som turist till Norge är Graham hos Oliver i Göteborg för att assistera kocken i Olivers restaurang. Där kommer vi att mötas innan de flyger tillbaka till London.

Min depression berodde också på kris i äktenskapet.

Tyvärr var våra problem djupare vilket ledde till att jag och Oliver lämnade London, där jag bott i tio år. Oliver fick börja i Solängsskolan och där slapp han både kortbyxor och slips. Jag på fick jobb på Gefle Dagblad där jag många år tidigare tog mina första stapplande steg som journalist.

För mig slöt sig en cirkel. Jag återvände till den hemstad som jag tyckte var så inskränkt och tråkig när jag växte upp som tonåring. Då ville jag ut och se världen.

Nu inser jag att jag lever i den bästa av världar och skulle inte kunna tänka mig att flytta någon annan stans. Gävle och Harkskär är paradiset för mig.