Det är en lisa för själen att varje sommar åka till Wij trädgårdar i Ockelbo. Har man tur står Lars Krantz där i något land och gräver och berättar för intresserade trädgårdsälskare hur man planterar rosor på bästa sätt. Eller guidar runt denna märkliga hans skapelse, trädgårdarna som är så fulla av eftertanke, kärlek och fantasi.

Man blir glad av att träffa Lars och utbyta några ord. Han känner igen folk som han träffar kanske högst en gång om året. Han verkar dessutom vara en man med ett fantastiskt detaljminne. Hur har ni det på ön?, och jag svarar, kom och hälsa på. Då har jag i alla fall i tankarna fingrarna korsade bakom ryggen. För tänk om han skulle komma! Han skulle säkert i så fall vara hur trevlig som helst. Och han skulle nog inte säga ett ord om ogräs. Men själv skulle jag skämmas över att jag inte ger min egen trädgård den omsorg och kärlek som den förtjänar.

Nu går jag omkring och tittar på kirskålen och försöker intala mig att den nog är både vacker och nyttig. Men kväver jordgubbsplantorna gör den definitivt. Och är man borta bara en vecka ser landen helt förfärliga ut.

Sallad och morötter som jag planerat ser jag inte skymten av. Däremot dyker potatisplantor upp fastän jag inte har satt några potatisar i år. Och pionerna, mina älsklingsblommor, som kan blomma med sådan prakt och sprida sådan väldoft kämpade jag länge med. Jag planterade dem för många år sedan, men säkert för djupt. De växte men blommade aldrig. Tålamod, sa kunniga vänner, det kan ta tid innan de blommar. Kanske var platsen för blåsig? Det är svårt att hitta lä på en ö i kustbandet.

Först efter tredje flytten till en vindskyddad plats i söderläge började de blomma och förra året fick den första pionen sällskap av ytterligare två. Nu står de sida vid sida, en röd, en vit och en rosa. I år passade de på att blomma när jag var bortrest. Men malvorna är överdådiga och rosorna vi planterade mot garageväggen har vuxit duktigt. Däremot har andra rosor inte klarat den kalla vintern.

Jag minns pionerna som blommade på gården där jag växte upp som barn. Det var så fascinerande att först bara se gröna stänger med blad växa. Så plötsligt en fantastisk färgprakt när de runda knopparna liksom bara sprack. Jag var lika förundrad varje år som de blommade.

Mina grannar har god hand med sina pioner. Det är en fröjd att se dem. Jag får gå dit och njuta. Eller ta ytterligare en tur till Wij. I rosenträdgården har det smugit sig in både pioner och fingerborgsblommor, digitalis, de senaste åren. Där kan man njuta av färgprakt och doftsensationer. Och kanske få en liten pratstund med trädgårdsmästaren själv.