Nu när du är pensionär ska du väl skaffa hund? Jag får frågan av många som ser förväntansfulla ut. Hund och pensionärstillvaro hör ihop. Det är så bra för hälsan. Man kommer ut, oavsett väder, får nyttiga promenader och oreserverad kärlek med mycket kroppskontakt och blöta pussar, om man nu tillåter det.

Inte än, svarar jag.

Jag har haft hund förr och senast katten Orvar som blev tio år och som dog i december, mycket hastigt efter att ha fått en propp som förlamade hans bakben och som förorsakade honom sådan smärta att avlivning var enda utvägen. Det är oerhört tomt i huset efter Orvar som var en stor personlighet. Fortfarande tittar jag efter honom när jag kommer körandes hem. Han brukade komma springandes för att möta oss. Och när jag vänder mig om i köket kollar jag instinktivt om han möjligtvis är i vägen, som han ofta var.

Men nu var det hund det skulle handla om. Jag har nämligen provat på en vecka. Lovis har bott hos oss medan matte och husse har varit bortresta. Och om någon hund ska få en på andra tankar är det just Lovis, en svart jaktlabrador, en två år gammal tik som tittar djupt i ens ögon med sin vädjande blick. Hon ska alltså vara en apporterande fågelhund, en som varsamt kommer med bytet till sin ägare.

Första dagen när vi släppte Lovis på tomten kom hon rusande med något i munnen som hon lekte med. När jag väl hade jagat ikapp Lovis och fått henne att släppa leksaken såg jag att det var en väldigt död och väldigt liten måsunge. Jag tror att den redan var död när hon hittade den.

Dagen efter blev det samma cirkus. Den här gången två rätt stora måsungar. Där är jag inte längre övertygad om att de redan var döda när hon fick tag i dem. Sen fick hon vara kopplad på tomten några dagar tills måsungarna hade flyttat därifrån.

Lovis visade sig vara en mycket anpassningsbar och harmonisk hundkompis som uppförde sig perfekt bland folk vid dansen kring midsommarstången, som tålmodigt hängde med på en heldagsutflykt med många stopp och som funnit sig i det mesta, även en båttur på havet.

Nu ska hon få åka hem och det kommer att bli oerhört tomt. Jag inser åter det jag alltid vetat, eftersom jag har haft tre hundar i mitt liv, att inget går upp mot en hunds sällskap under vardagen. Och visst vore det perfekt när man är pensionär och kan planera sina dagar med hundpromenader flera gånger om dagen.

Men det kör ihop sig om man lever ett aktivt liv. Det är så mycket som man inte kan ta med hunden på, konserter, krogbesök, biobesök. Kanske inte ens när man besöker vänner, som kan vara allergiska. Och när man ska ut och resa måste man hitta reservhem eller hunddagis. För mig var det perfekt när mamma levde och hade Taffy och Rufus när jag jobbade. Hon fick sällskap och jag visste att hundarna hade det bra.

Så nu nöjer jag mig med att vara reservmatte. Lovis är välkommen tillbaka. Snart kommer grannarnas chihuahua Elvis på avlastning. Att vara stand-in matte passar mitt pensionärsliv perfekt.