”El mundo está podrido!”. Uttrycket ”Världen är rutten!” fullbordar alltid är min excentriske fars recension av samtiden. Scenariot är under alla omständigheter detsamma. Skymningen jagar den tryckande hettan på flykt, havet söker sin eviga utlösning, platsen är Andalusien - den del av Spanien där mina drömmar om landet förverkligas - och vi sitter vid ett bord som mer liknar en gastronomisk eskapad än en simpel måltid. Kulinariska delikatesser som skaldjur och gazpacho trängs med förstklassiga ostar, tortilla, lufttorkad skinka och kryddig chorizo. Det doftar av vitlök, färska kryddor, sherry och finess.

Då, precis när livsvillkoret känns idealiskt, anser pappa att en omvärldsanalys är på sin plats. Capo di tutti capi sköljer ner tuggan med ”det bästa vinet som världen har att erbjuda”, lyfter demonstrativt upp en enorm paprika och ställer den retoriska frågan: ”har ni någonsin sett en sån här fulländad grönsak?”. ”Titta! El olivolja virgen va, ingen skit, inte som i Sverige, jävla köttbullar”, ler han och blottar den spanska själens stolthet och exhibitionism.

Därefter följer den sedvanliga hyllningen till motsättningarnas land vad gäller politik, arkitektur, landskap och kultur. Pappa ångar på om kalkvita byar, berg med storslagna vyer och fruktbar landsbygd som förser nationen med tomater ”som hör hemma på museum” och oliver stora som plommon

Historien flyttar in i framtiden och tillfångatar nuet i sin framfart. Jag har hört det förr, kommer att höra det igen. I bästa fall ger utläggningen en känsla av evighet i hjärtat, i sämsta fall låter det som urskillningslös patriotism.

Vi sitter ju faktiskt i Torremolinos. Och till skillnad från 70-talet, då badorten hyllades för sitt vilda nattliv och utsträckta playa, symboliserar staden numera festen som urartade. Byggboomen och massturismen spårade ur, glädjekvarteren blev nedsmutsade och Torremolinos transformerades till en enda spelhall med engelska menyer.

Well. Jag låter honom hållas, inväntar den obligatoriska punchlinen: ”España var ett paradis men nu är världen rutten!”. Det kulturella arvet - den gemensamma moralen, känslan av identitet och samhörighet - får ett sådant nostalgiskt skimmer i hans utläggning att den konservative filosofen Edmund Burkes kritik av franska revolutionen förefaller framåtsyftande.

Kanske handlar pappas analys om en globaliserad världsordning med ekonomiska intressen som sammanlänkande faktor, där alla former av gränsupplösning hyllas förbehållslöst. Till skillnad från socialismen som ville kasta ut allt det gamla vill liberalismen ha in så mycket nytt som möjligt. Utifrån en konservativ synvinkel kan man ana en intensifierad kamp mellan olika åskådningar med splittrad samhällsgemenskap som följd. Grupper ställs mot varandra, ofta i befriandets och antidiskrimineringens namn.

Konservativ analys i all ära, men kanske är det så enkelt som att pappa håller på att bli gubbe. ”Världen är rutten” är ju trots allt bara en mer eldfängd variant av ”det var bättre förr”.

Då, precis när livsvillkoret känns idealiskt, anser pappa att en omvärldsanalys är på sin plats.