Jag har tillbringat mycket tid framför tv:n på sistone. Inte på grund av prinsessbröllopet – nej, mitt tv-tittande har varit av betydligt ädlare sort: fotbolls-VM från Sydafrika.

Intresset för fotboll har funnits sedan barnsben – både att spela och titta på. Och liksom många andra i Tipsextra-generationen finns den där smått oförklarliga, men ändå närvarande, speciella känslan för England. Vi erkänner det inte gärna, men nog klappar hjärtat lite extra för de vitklädda ”vi har vunnit redan innan vm börjar”-britterna.

Nåväl. Jag smyghoppas på England, hoppas officiellt på Spanien, känner mig Danmarkspatriotisk nog att nynna på ”Vi är röde, vi är hvide”, tycker att det var uppfriskande att Italien tappade poäng mot Nya Zeeland och kan inte låta bli att vara bara lite, lite skadeglad över Frankrikekalabaliken. För Irlands skull om inte annat.

Många koketterar med sitt ointresse för sport och försöker antagligen signalera någon slags överlägsenhet. De intresserar sig för viktiga saker – som politik. Som om fotboll inte skulle handla om politik.

Jättearrangemangen inom idrotten får alltid stor politisk betydelse.

Den massiva medieuppmärksamheten sätter fokus på annat än idrotten: på orättvisor, ekonomi och demokratifrågor. Reportage från Sydafrika har visat bilder från landets kåkstäder och klargjort att det finns de som är kritiska mot att ett relativt fattigt land lägger sådana fantasisummor på arrangemanget.

Lika tydligt är det att det bland många sydafrikaner finns en stor stolthet över att landet blev det första i Afrika att arrangera fotbolls-VM. I Sydafrika har fotboll alltid varit de svartas sport. Rugby de vitas.

Många var kritiska mot att Kina för två år sedan fick arrangera sommar-OS. Samtidigt fanns det på plats tusentals journalister varav många inte alls hade för avsikt att stryka regimen medhårs. Fokus sattes obarmhärtigt på landets påfallande brister på demokratiområdet.

Under detta fotbolls-VM har vi också fått en glimt av människor från världens mest stängda, antidemokratiska stat, nämligen Nordkorea. Deras äventyr i VM tog slut när de åkte på en förnedrande 7-0-förlust mot Portugal.

Men när fotbollsspelare från andra länder kommer hem till svidande kritik och braskande rubriker kan nordkorearnerna faktiskt komma hem till straffarbete. För i ett land där tortyr, arbets- och fångläger används som metod för att tygla medborgarna, där demokrati är ett okänt begrepp liksom yttrandefrihet, är framtiden för de floppande fotbollsspelarna skrämmande oklar. Förhoppningsvis gör Internationnela fotbollförbundet, FIFA, ett försök att ta reda på vad som händer dem.

Det är en nordkoreask verklighet som deltagandet i fotbolls-VM uppmärksammat.