Självklarheterna först. Oavsett om Lars Vilks Muhammedkarikatyrer saknar briljant avsiktsförklaring i konstnärliga sammanhang, oavsett om syftet var att provocera en sfär som ägnar sig åt finkänslig självcensur gentemot muslimer, oavsett om Vilks hybris fick honom att förmätet inta rollen som ledsagare för muslimer så att de uppdaterar ”medeltida föreställningar” och lär sig judars ”känsla för kontext”. Alldeles oavsett hur enfaldiga åsikter karln än hyser så måste vår grundlagsfästa yttrande- eller tryckfrihet försvaras utan relativiseringar. Rätten att yttra sig står inte i relation till innehållets kvalité, så länge det inte överskrider gränserna för förtal eller hets mot folkgrupp

Här ingår faktiskt befogenheten att skymfa det som är heligt för andra. Det högsta värdet i en demokrati är trots allt inte konsensus. Självklart är det viktigt att olika trosåskådningar kan leva i ömsesidig respekt. En utveckling där människor fördömer islam bara för att manifestera att de värnar yttrandefriheten vore olyckligt då grundlösa provokationer riskerar att radikalisera extremisterna och polarisera debatten ytterligare. Men vill det demokratiska samhället ägna sig åt självcensur så bör den grunda sig på respekt för andra gruppers livsåskådningar, aldrig som en konsekvens av rädsla för våld eller fatwas.

Vad som däremot inte är lika lättsmält är den vedertagna bilden av krafterna bakom hoten mot vårt demokratiska samhälle: terroristen och muslimen. Allt för ofta blir muslimer och fanatiska islamister, de som vill upprätta en intolerant tolkning av islam som politiskt system, synonymer i diskursen.

Etableringen av uttrycket ”moderata muslimer” signalerar att karakteristiskt för världens muslimer är deras motstånd till demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet, samt att en djup religiös övertygelse leder till en våldsbejakande extremism. Eftersom endast de ”moderata muslimerna” avviker från den fanatiska normen så blir det deras ansvar att ta avstånd från mörkrets krafter.

I verkligheten utgör extrema islamister en marginell minoritet av det muslimska kollektivet och deras religiösa terminologi som kamouflerar terrorismen har oftast ingen djupare förankring i konfessionen.

Vad gäller terroristen riktar fördomsfull profilering med religiös och politisk prefix ständigt blicken mot svartmuskiga män från Mellanöstern. I fördomarnas värld framstår fotbollsmorsan bosatt på Main Street, Colleen LaRose aka Jihad Jane, som en apart avvikelse i ondskans armé.

I verkligheten har hotet mot våra demokratiska värderingar varken färg, religion, kön eller geografisk hemvist. Ondskan är en jämställd arbetsgivare.