Litteraturens lockelse är lyckligtvis så stark att den överlever berg av meningslösa pockets, för att i sällsynta stunder av helig bekantskap med formmässiga och språkliga fyrverkerier ge skäl för sin dragningskraft. Magin handlar för mig om att få se sina innersta tankar nedtecknade av en främling, om att få uppleva samhörighet i bedrövelsens svartaste djup och trots skiten förenas med författaren i tron på livets inneboende möjligheter.

Svaret på litteraturens fängslande mysterium påträffade jag senast i Gregory David Roberts självbiografiska mästerverk Shantaram. I den suggestiva skildring av gudarnas, demonernas, hjärtesorgens och hoppets Bombay – staden som nonchalant vilar på oceaner av smuts och förbehållslös skönhet – fann jag mina känslor nedtecknade med exakthet.

De unika insikterna och universella sanningarna om sorg, hopp, obarmhärtighet och kärlek gjorde Shantaram till en existentiell läsupplevelse. I mina händer höll jag inte bara en bok, utan även mina känslor i mötet med Kathmandu flyhänt nedskrivna; skammen inför mitt eget överflöd, fasan över armodets bråddjupa dimension, fascinationen av den folkrika trängseln som verkar i ett saronginsvept och curryosande drama jag inte har manuset till.

Precis som David Roberts kokande Bombay stinker Kathmandu av sopor och avföring, av restauranger, tempel, avgaser och örter, av brustna hjärtan och svett, brända lik, kryddor, rökelse och tro. Det kontaminerade storstadsdiset bildar en mäktig doftexplosion, stark nog att få mina ögon att tåras, men inte kraftfull nog att förleda sinnena från den starkaste doften av dem alla. Lukten av mänsklighetens darwinistiska vilja att överleva trots stundvis avskyvärda omständigheter.

Mina till den västerländska hemisfären begränsade livserfarenheter innebar en förbryllande oförmåga att förstå förehavandena på Kathmandus solkiga gator, kaotiskt befolkade av etniska grupper, heliga kor och en ändlös parad av krymplingar och tiggare.

Kanske skulle vi ateistiska barn av välfärdsbygget, vars förkunnelse är pragmatisk framåtskridande och rationalitet, vara dömda till ständiga sammanbrott om vi tvingades gå några mil i sluminnevånarnas skor. Kanske är det för att hantera misärens förtroliga älskarinna Kaos, som de fasta formernas betydelse underordnats den transcendentala dimensionen i religionens Nepal. Alla dessa kanske... Å andra sidan är det inte förvirrade, utan tvärsäkra människor, som skrämmer mig med sin svartvita övertygelse i en värld komponerad av gråzoner.

En slutsats vilar dock i min kavalkad av kanske. Mångmiljonstäderna Bombay och Kathmandu är förenade i en fattigdom som berövat många människor allt utom en sak – friheten att leva med självaktning som förhållningssätt trots livets usla giv. När du ingenting av materiellt värde äger, och dina framtidsutsikter med osviklig precision är avgränsade till slumkvarterets himlarand, då är just den friheten ett universum av möjligheter.