Den kritiska udden i de negativa remissvaren som hamnat på kulturdepartementets bord riktas mot regeringen: ”Nedvärderande syn på konstnärskapet” och ”småaktig njugghet” lyder expertuttalandena om förslaget att slopa inkomstgarantin för särskilt framstående konstnärer.

Regeringens linje är att nyutnämningarna ska stoppas och ersättas med flexibla långtidsstipendier.

Systemkramarna använder som konstnärernas låga pensioner och osäkra inkomstsituation för att övertala kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, M, att sidsteppa Moderaternas vallöfte om avvecklade konstnärslöner.

Trygghetssystemets utformning är självklart lika viktigt för konstnärer som bilmekaniker, men att påstå att livstidslön för 157 privilegierade konstnärer skulle råda bot på den finansiella otrygghet förenad med den icke-kommersiella konstnärens vardag är nonsens. Systemets slumpmässiga natur diskvalificerar alla argument om att vidmakthålla ordningen i trygghetslösningens namn.

Och att regeringens linje skulle, som Konstnärsnämnden hävdar, signalera ”en nervärderande syn på konstnärskapet” är ett absurt resonemang.

Bara för att livstidslönerna ifrågasätts så finns det ingen anledning att sätta på sig baskern och måla fan på kulturskymingsväggen för det.

Kulturdebatten är knepig. Det råder ett konstant spänningsfält mellan falangen som hävdar att konstnärskapet måste bära sig ekonomiskt, en för mig rimlig ståndpunkt, och de som anser att konsten endast bör bedömas ur ett kvalitetsperspektiv. (Av kritiker och inte konsumenter).

Regeringens proposition ”Tid för kultur” sällar sig i grunden till den första kategorin, för det är uppenbart att frågan om livstidslönerna är av principkaraktär med resonansbotten i ideologi snarare än ekonomi. Sverige är utan tvekan ett land som har råd att med statliga medel försörja konstutövare som bidrar till den ”kvalitativa kulturutvecklingen”. Den statliga livstidslönen på 214 000 kronor om året gräver knappast några hål i statsbudgeten.

Men ställer man sig frågan vilken annan yrkeskategori, säg sjuksköterskor, skulle ens komma på tanken att kräva villkorslös livstidslön för sin kompetens, så framträder det absurda i systemet. Ingen pratar om ”sjukvårdsskymning” bara för att sjuksystrarnas inkomster fordrar prestationer.

Det är ingen mänsklig rättighet att få leva på det man älskar. Genererar konstnärernas verk inte inkomster nog – hur samhällsreflekterande, barriärbrytande och kvalitetsutvecklande de än må vara – så ska knappast skattebetalarna som inte självmant har valt att betala för konsten, tvingas slanta upp via skattesedeln.

”Inkomstgarantin gör det möjligt att göra ett helt olönsamt arbete, som att resa till gerillan i Indien där jag just har varit”, säger livtidslönelyftaren och kommunisten Jan Myrdal, känd för sina ständiga hyllningar av diktatorer som Pol Pot och Josef Stalin.

Där har vi kanske det starkaste argumentet för slopad inkomstgaranti för ”särsklit framstående konstnärer”.

SOFIA GUERRERO

ledarskribent