Thailand. Svenskarnas Costa del Sol i Asien är inte bara förknippat med paradisstränder och tuk-tuks, utan även sex. Närmare bestämt en väletablerad sexindustri där cash garanterar utlösning på en kroppsmarknad präglad av ständig högkonjunktur.

En moralisk positionsbeskrivning är på sin plats: Det vore ett fattigdomsbevis att reducera Thailand, detta fantastiskt tillmötesgående land, till en enda nationell bordell. Men riktar jag ljuset mot prostitutionen så framträder konturerna av den. Överallt. Det är ingen tillfällighet att Pattaya hånfullt kallas för Putaya, en ordlek som inkluderar ordet puta, hora på spanska.

Den utbredda sexhandeln leder till eländiga generaliseringar. Så fort jag ser en falang, västerlänning, tillsammans med en thailändska kastas jag mellan ytterligheterna; från att tro på äkta kärlek dem emellan till att cyniskt kategorisera den i regel äldre mannen som ett chauvinistiskt svin och kvinnan som golddigger.

Åter till den renodlade prostitutionen. Genom en thailändsk bekant får sexhandeln ett namn och ett ansikte när jag blir presenterad för kvinnorna som arbetar på Honeybar i Chang Mai. Pati, en av de prostituerade, utklassar mig i biljard. Övning ger färdighet, en devis som uppenbarligen stämmer på alla områden, för den kvällen lämnar tre av tjejerna baren med äldre män innan klockan passerat midnatt. Tjejerna som ännu inte har eskorterats ropar efter potentiella kunder bland de förbipasserande männen.

De jagar, de blir jagade. Allt på en gigantisk marknad där endast graderna av prostitution tycks variera.

Pati blåser ut cigarettröken och ler ett välsminkat leende mot mig. Frustrationen stiger. Hon måste ha möjligheten att leva ett annat sorts liv! I nästa stund hyser jag empati för denna utsatta och – i majoritetens ögon – stigmatiserade kvinna. Konventionellt sett betraktas ju prostitution som ett socialt problem förbundet med könsmaktsordningens patriarkala strukturer, vilket gör sexköpet till ett uttryck för den strukturella ojämställdhet som råder mellan könen.

Hora och torsk. När jag funderar över kontroversens kärna uppstår inte helt rumsrena frågetecken. Måste verkligen alla prostituerade kvinnor definieras som offer? Det finns ju trots allt otaliga sätt att med kroppen som redskap tjäna sitt uppehälle, men så fort sex är involverat så ska någon stigmatiseras, ena parten stämplas som förövare och ett moraliskt pekfinger vaja.

Debatten tycks utgå från att kvinnor vill ha en viss typ av sex och denna hör oavkortat hemma i en heterosexuell tvåsamhet där en genuin gemenskap utgör grunden. Kärlek och sex kan inte separeras. En för det svenska debattklimatet orepresentativ tanke infinner sig: tänk om prostitutionspolicyn underbyggs av en sexualmoral härstammad från religiösa föreställningar om samlevnad. Kanske är det bara min sociokulturella prägling som sätter sorgestämpel på Pati.

Kära läsare, ni får lösa den etiska ekvationen själva för när det kommer till sexhandeln i Thailand är jag påtagligt förvirrad.

En sak vet jag dock med säkerhet: Om Pati hade haft en vigselring på fingret så skulle hon inte ha jobbat på Honeybar, men det har hon inte och det gör hon.