Den manifesterar sig i form av bristande socialt kapital och ger upphov till misstänksamhet människor emellan. I vackra, men allvarsamma ansikten, skönjer jag konturerna av en förtvivlan över den outsägliga ondska som Pol Pol påtvingade folket när han reducerade Kambodja till ett repressivt arbetsläger i sin sinnessjuka jakt på det klasslösa samhället. Landets skoningslösa erfarenheter, som vilar djupt i varje vuxen kambodjans själsliv, ger inga skäl till spontana leenden. Att återskapa tillförsikt tar tid, i ett land där en lapsus innebar avrättning för bara tre decennier sedan.

När jag i S-21, Röda Khmerernas tortyrcentrum i Phnom Phen mellan 1975-79 och numera museum, vandrar bland montrar fyllda med kranium, blodfläckade cellväggar och fotoutställningar av torterade fångar, arbetar min hjärna intensivt för att förstå det ofattbara.

Hur var den regim beskaffad som mördade och svalt en fjärdedel av landets åtta miljoner invånare, som förvandlade Demokratiska Kampuchea till en enda skoningslös massgrav?

Dagarna efter Röda Khmererna erövrat makten evakuerades alla städer, sjukhus tömdes, skolor och fabriker utrymdes, människor förbjöds använda pengar, klockor och glasögon, kloster skändades, färgglada kläder förvägrades, bibliotek brändes, all press – tidningar, radio och tv - eliminerades och landets gränser slöts. Den totala isolationen möjliggjorde för Röda Khmererna att i masskommunikationens era sjösätta ett socialistiskt projekt som berövade folket friheten att organisera sig, att tro, att kommunicera, att utbilda sig, att leva.

Regimen förvandlade Demokratiska Kampuchea till ett lika klasslöst som känslolöst arbetsläger där miljoner fångar tjänade ”angkar”, organisationen, i tigande resignation. Dessvärre nöjde sig inte Pol Pot med det klasslösa samhället. Blodet skulle även renas.

När minoritetsbefolkningarna var undanröjda fortsatte utrensningen av politiska motståndare och potentiella dissidenter bland Khmererna under en slogan med rasistiska övertoner: Khmeriska kroppar med vietnamesiska sinnen. Den Khmer som var trogen i dag kunde vara morgondagens fiende, så hellre fälla än fria, resonerade kommunisterna som i modern tid lät avrätta nästan två miljoner människor.

I Maosimens övertygelse om den mänskliga viljekraftens förmåga att triumfera över materiella tillstånd och därmed omvända historiska trender fann Röda Khmererna ett ideologiskt verktyg. Den ortodoxa Marxismens tilltro till historiens oundvikliga progression var däremot direkt opassande för regimens mål att radera historien. Det Kambodjanska folket betalade ett extremt högt pris för experimentet att vrida tillbaka klockan.

På ett intellektuellt plan begriper jag att det var en explosiv kombination av totalitära politiska ambitioner och en rasistisk föreställning om etnisk förädling, som förmådde en grupp intellektuella att begå folkmord på sina landsmän i kommunismens namn. Men känslomässigt kommer jag aldrig att förstå det vansinne som drev en broder att mörda en annan broder.