På en ö gick jag vilse i gummiplantagen och efter en svettig evighet uppenbarade sig en liten by där kvinnorna och barnen levde nakna. Plötsligt kändes den postmoderna världens utstuderade krav på individen och de glossiga modemagasinens listor över den senaste månadens oumbärliga accessoar, ljusår fjärran.

Jag har åkt longtail-båt på den i krigshistoriska sammanhang kända Perfume River och trotsat höjdsjukan i snöns boning Himalaya under den fysiska utmaningen upp till Annapurna Sanctuary, 4130 meter över havet. Väl framme vid baslägret, en alpin amfiteater inramad av världens högsta bergstoppar, var utsikten var så vacker att även en skeptiker kände sig förenad med världsalltet.

Jag har insvept i förorenat storstadsdis bekantat mig med plåtskjulen i Kathmandus slumområden. Ghettona i Nepals kaotiska huvudstad är så fattiga att ingen som närmar sig dem förskonas från livets helvetiska komponenter. Mina tankar om fattigdom omdefinierades i mötet med de smutsiga ungarna som upplevde sin barndoms lekplats där jag bara såg en källa till hjärtesorg sträcka sig mot horisonten. Att värja sig mott slummens skriande behov var omöjligt. Skamsen insåg jag att deras liv i mitt tycke symboliserade livets nitlott.

Jag har rest med flyg, buss, båt, jeep, rikshaw och tuktuk genom Nepal, Thailand, Kambodja, Vietnam, Laos och Burma. Upplevt kulturer så främmande att de stundvis bara har haft en faktor gemensamt – att de är antitesen till den svenska välfärd jag tar så för given.

Jag har upplevt glädje och sorg i miljöer, avskurna från det förflutna och orelaterade till framtiden, där människorna vet att livets essens sträcker sig bortom de fasta formerna underkastade liv och död. I sydostasien, där religionen genomsyrar vardagen, vilar en kollektiv mysticism som skarpt kontrasterar mot den svenska moralitetens pragmatiska art; rotade i ateism och socialförsäkringar föredrar vi fredagsmys framför platt-tvn medan de hänger sig åt meditation.

Just nu dras jag med fantomsmärtor efter den ryggsäck som i tre månaders tid utgjort mitt allt i materiell väg. Nomadlivet är över, rycksäcken nedpackade i källarförrådet. Det var inte utan separationsångest och melankoli jag erkände resans obarmhärtiga slut.

SOFIA GUERRERO

ledarskribent

sofia.guerrero@gd.se