Med den ökningstakt i pappornas uttag av föräldraledighet som skett åren 2000-2009 dröjer det till 2025 innan männen når 40 procent av uttagen av föräldrapenning. Reformen att mammor och pappor tar ut lika mycket föräldraledighet har mödosamt fått pressa sig fram. Till en början mobiliserades konservativa för att inte säga reaktionära argument i stora mängder mot att mammor och pappor skulle dela på föräldraledigheten för barnen.

Jag minns dem mycket väl. Mammorna hade ju sedan människan reste sig upp på två ben ”naturligt” tagit hand om barnen och borde alltså fortsätta att göra det också för all framtid, oavsett hur utvecklingen i samhället och bland människorna skulle se ut.

Efter hand har dock jämställdhetstankarna segrat vilket naturligtvis hänger samman med samhällsutvecklingen i stort. En jämlikhetsaspekt är att barnen ska leva i en verklighet där både pappa och mamma finns. Att mamma oftast tar den första tiden beror bland annat på att hon ammar. Pappor kan dock i alla avseenden sköta sina små telningar. Bilden av den vårdande mamman kan utan minsta ändring föras över till den vårdande pappan. Pappa byter blöjor lika snabbt och väl som mamma, han kan göra i ordning mat lika bra, leka, sköta besök på barnavårdscentralen och så vidare och gå upp på nätterna när det behövs. Pappa är minst lika bra som mamma.

Än är det dock en bit kvar innan pappor och mammor självklart men kanske något individuellt delar barnledigheterna lika. När och hur den kritiska massan brakar ihop är osäkert men kan man tänka sig att inkomsttakets ökning i föräldraförsäkringen betyder en del och inte minst detta att alltfler pappor tar ut alltmera föräldraersättning innebär en sakta men säker mental ändring hos föräldrakollektivet. Det blir som med våris. Den ser stabil ut men gröps ur av värme och vatten underifrån.

Det är för övrigt på det sättet som mycket förändras i våra samhällen. Ekonomiska förändringar och nya tänkesätt ändrar samhällsmönster – och efter bara en kort tid förstås ingen hur man kunnat agera annorlunda.

Lagar och förordningar är klara när det gäller vårdnaden om barn. Nu hänger det bara på de enskilda föräldrarna – och faktiskt också på attityderna till pappor när de dyker upp på traditionella mammaområden med sina barn.

TORD BERGKVIST

f. d. politisk redaktör