En 22-årig mamma kom gående längs Brunnsgatan i Gävle klockan fem på eftermiddagen i måndags. Framför sig sköt hon en barnvagn som hennes lilla barn låg i.

Många känner sig nog trygga i det här området och vid den här tiden på dygnet. Men när hon närmade sig Vallbacksskolan kom två män fram till henne och frågade om hon hade en mobiltelefon. Eftersom 22-åringen upplevde situationen som hotfull räckte hon över telefonen, som de båda tog och sprang därifrån med.

Om polisen skulle gripa de båda förövarna kommer de att komma lindrigt undan. Detta eftersom männen inte uttalade några hot eller visade några vapen. Händelsen rubriceras därför inte som rån utan som olovligt förfogande.

Det är betydligt lättare att råna en ensam förälder som har sitt barn med sig. I det aktuella fallet räckte det med att de båda skapade en situation som mamman upplevde som hotfull för att hon skulle lämna ifrån sig telefonen. En ensam, vuxen person som råkar ut för samma situation kanske törs ryta ifrån och springa därifrån. En ensam mamma med sitt lilla barn med sig måste tänka på sitt barn. Hon blir helt värnlös på samma sätt som en åldring blir, eller en funktionshindrad eller ett barn.

Borde inte hur offret uppfattar situationen ha en större betydelse? Kroppsspråk, en blick, ett tonfall kan vara lika hotfulla som uttalade ord eller ett vapen. Men i Sverige måste rånaren uttala hot eller vifta med ett vapen för att det ska räknas som ett rån. Att skapa en två mot en-situation mot en mamma med barnvagn och sedan springa därifrån med hennes telefon räknas inte. Märkligt.

Förövarna som utförde måndagens rån tros vara mycket unga och händelsen på Brunnsgatan är inte unik. Det visade den granskning som GD gjorde på nyhetsplats i veckan. Flera rån har begåtts under den senaste tiden, detta efter ett relativt lugn sedan flera uppmärksammade ungdomsrån i somras och höstas klarats upp. Polisens arbete ledde till att flera ungdomar i 17-18-årsåldern kunde dömas för brotten. Gävlepolisen säger att det är ”svansen” till de dömda som slår till. Och nu rör det sig om unga pojkar, 15 år eller yngre. Polisen lägger nu ner stora insatser på att få fast även dessa, mycket unga, brottslingar. Förhoppningsvis med framgång.

Men ungdomsrånen i Gävle visar på vikten av tydliga och tidiga insatser mot ungdomsbrottligheten. Samarbete mellan skola, kommunens fritidssektor, socialtjänst och polisen är ett måste.

Sedan kan man fråga sig vart alliansens ”Tidigare, tuffare, tydligare” för att skärpa kampen mot ungdomsbrottsligheten tog vägen?

KARIN BERGKVIST
karin.bergkvist@gd.se