Innan året är slut finns anledning att påminna om att det är 150 år sedan John Stuart Mills ”Om friheten” (On Liberty) kom ut. Ingen annan bok är så ofta åberopad som liberalismens och demokratins främsta källskrift. Mill skrev också annat, om principer för politisk ekonomi och 1869 tillsammans med sin älskade Harriet Taylor den epokgörande feministboken ”Förtrycket av kvinnorna” (Subjection of Women).

Det är i mycket Mills tankar som gjort att England kommit att betraktas som frihetens land framför andra. ”Om friheten” översattes i delar i slutet av 1880-talet av den liberale medicinprofessorn Hjalmar Öhrwall i Verdandis småskrifter. Alf Ahlbergs välkända översättning dröjde till 1949.

Att ”Om friheten” blivit en sådan klassiker beror på den kraft med vilken Mill behandlade bokens tre huvudteman. De har rubrikerna ”Tanke- och yttrandefrihet”, ”Om individualiteten som en av förutsättningarna för det allmänna bästa” och ”Om gränserna för samhällets makt över individen”.

”Om friheten”skrevs 1859 när ingen enda demokrati fanns i Europa. Erfarenheten av kungar och kejsare var dels ständiga krig, dels att de gynnade sig själva och överklassen. Det rimliga var att med rösträtt, alltså att folken själva fick påverka, skulle besluten bli bättre och mer rättfärdiga. Inte minst Sverige hade ju plågats av den ena vettvillingen värre än den andre på tronen.

Men Mill varnar i boken för att också majoriteten kan förtrycka. Han var rädd för den ”allmänna opinionens”intolerans och menade att skydd av den enskildes frihet måste finnas i alla lägen. I efterhand vet vi att Mill, liksom för övrigt också Erik Gustaf Geijer i sitt avfall från konservatism till liberalism, hämtade åtskilligt av dessa tankar kring majoriteten ur Alexis de Tocquevilles fascinerande ”Om demokratin i Amerika”vars första del kom 1835.

I ”Om friheten”pläderar Mill med hetta för yttrandefrihet. ”Då den allmänna eller förhärskande opinionen i någon fråga sällan eller aldrig är hela sanningen, så är det endast genom kontroverser mellan olika meningar, som andra sidor av sanningen har någon utsikt att göra sig gällande.”Alla tankar måste få uttryckas fritt, och allt nytänkande har i sin tid brutit mot det invanda. Också orimliga tankar måste få föras fram, menade Mill, för annars lär vi oss inte att bemöta dem.

Skulle Mill ha stått kvar vid sin åsikt om han levat idag? Som bekant har efter andra världskriget inte bara i Sverige utan i Europa överlag införts lagstiftning mot rasism och hets mot folkgrupper. Mill trodde inte på förbud utan bara på fri debatt, förnuft och demokrati. Han menade att därmed kunde mänskligheten kunde lägga barbariet bakom sig. Inte i sin vildaste fantasi kunde han föreställa sig att barbari långt värre än någonsin i historien skulle komma att drabba just Europa århundradet efter hans, genom kommunism och nazism.

HANS LINDBLAD