"Gud välsigne Sverige" är en aforism som tack och lov inte avslutar statsminister Fredrik Reinfeldts framföranden i riksdagen. Den politiska sfären är sekulariserad vilket betyder att religionen vägleder den världsliga maktens bestyr.
Sedan millennieskiftet är Svenska Kyrkan inte en statskyrka längre. Ett rimligt arrangemang i ett genomsekularisterat land kan tyckas, men separationen har inte gått i lås och kyrkoavgiften betalas fortfarande via skatteuppbörden. Den Svenska Kyrkan har fortfarande en särställning gentemot övriga religioner trots att religionsfrihet är av de grundläggande rättigheterna i svenska grundlagen.
Old habits die hard.
Lag 1998:1591 reglerar att kyrkan ska vara rikstäckande med uppgifter som firande av gudstjänst, diakoni och mission. Om staten och kyrkan nu är avskilda kan man ju fråga sig varför ett religiöst samfunds organisation ska nämnas i det sekulära samhälles lagstiftning.
Den skäliga ordningen borde vara att våra folkvalda politiker hanterar de profana förpliktelserna medan religionen förblir en företeelse mellan Gud, den troende och dess församling där reella medlemsavgifter finansierar verksamheten.
Men icke, de politiska partierna förmår inte släppa taget om sin före detta partner utan klamrar sig fast som en nostalgisk älskare. Allra tydligast blir detta inför kyrkovalet där riksdagspartierna kandiderar med diverse kyrkopolitruker under alibit om vikten av en öppen kyrka.
Engagera er i kyrkovalet så kan vi eliminera Sverigedemokraternas inflytande, uppmanar politikerna – helt plötsligt engagerade i teologiska frågor – utan att inse det absurda i detta cirkelresonemang. Det är ju partiernas ovilja att lämna kyrkovalet som plattform för inflytande som möjliggör att det främlingsfientliga partiet har chans att få betydande makt över kyrkan.
Och argumentet att politikerna har ett ansvar för kyrkans "öppenhet" är ju inte så måttligt fariseiskt. Som om Jesus kärleksbudskap om att älska din nästa och att den som ger ska få skulle bidra till mindre tolerans utan politikernas inblandning.
"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud", var Jesu ord när de svekfulla fariséerna försökte snärja honom (Matt 22:15). Även om det ligger i maktens natur att den har svårt att begränsa sig så kan ju de politiska partierna åtminstone reflektera kring Jesu vilja medan de försöker stärka sin jordiska fattning om Guds domäner.