Så kom då björnen
Relaterat
Vi har varit hundvakt en dryg vecka och jag tog hunden med mig och gick ut på skogsvägen som slingrar sig förbi våra torp där ute i djupa skogen i nordvästra Gästrikland. Jag kastade en blick upp efter vägen och där stod den. Björnen.
Jag stannade och hunden, en stor labradorhane, stelnade med lyft huvud.
Enligt jägarmaffians alla experter var jag nu illa ute.
Björnar gillar inte hundar, säger de.
Men vi stod lugnt kvar. Vi tittade på björnen och björnen, en mörk och kraftig bit, vädrade in oss. Så började den sakta gå emot oss, litet släntrande. Det är mäktigt att möta en björn och det enda som oroade mig var att hustrun skulle gå miste om detta. Så jag drog mig lugnt baklänges och hunden följde mig lika lugnt. När jag kommit in till torpen låste jag in hunden i köket och fick hustrun att hoppa in i bilen och så körde vi ut på vägen. Björnen var kvar.
För oss blev det en familjeupplevelse, en naturupplevelse som vi aldrig varit med om tidigare. Vi har sett björnspår, också alldeles intill husen, haft björnspillning på gårdsplanen, fått reda på att björn slagit både rådjur och älg strax intill husen, varit och tittat på iden och på senaste tiden också hört björnen runt torpen. I unga dagar stod jag på skidor ovanpå på ett björnide vid berget Bornoive vid Pauträsk i Lappland men att få så syn på en björn är betydligt svårare än att se spåren efter den.
Nu hade vi dock en björn framför oss under en kort stund.
Sedan tappad den intresset för oss, vände sidan till, lufsade ned i diket och in i skogen och försvann.
I fredags började årets björnjakt. Det finns omkring 3 200 björnar i landet och Naturvårdsverket har gett tillstånd till att 243 får skjutas. Jägarmaffian, full av ”experter”, stimmar alltid om att fler rovdjur måste få dödas men det är alldeles onödigt. Det finns gott om exempelvis rådjur och älg som rovdjuren kan äta och där bottnar naturligtvis jägarorganisationernas utrotningskampanjer – vilt är för dem detsamma som vilt som de själva kan döda och dra hem till frysboxarna. Beslutet att rovdjuren ska förvaltas regionalt är katastrofalt. Rovdjuren är en nationell tillgång och staten ska ha ansvaret.
Vi hoppas nu att ”vår” björn klarar sig undan jakten. Den gör ingen skada där den går utan är till glädje.
TORD BERGKVIST
fd politisk redaktör
Senaste kommentarerna:
Skrivet 26 aug 2009 22:15 Lennart Hjelmstedt (Ej registrerad)
Gratulerar till upplevelsen!
Men nog hade jag och många andra fått frossa.
Skrivet 25 aug 2009 22:36 Trött (Ej registrerad)
Återigen en feg jakthatare som använder rovdjuren som slagträ. Fegt, och som vanligt en glesbygdshatare och stadsbo. Skärpning Tord
Skrivet 24 aug 2009 03:08 Kvinna som slutat gå i skogen (Ej registrerad)
Ja, han hade tur att björnen inte var sur den dagen. Men incidenterna kommer att öka i takt med att björnarna blir fler och får snävare revir. Rädslan o respekten för människan avtar och med mindre revir stressas björnarna mer.
Där jag bor har vi mycket skog och mycket björn varav alltfler går nära byar och gårdar. Rovdjursromantikerna hånar och säger att det nästan bara råkar vara jägare som blir attackerade av björn. Inte underligt, vi (obeväpnade) kvinnor vågar oss knappast ut i markerna. Det är obehagligt att ge sig ut på bärplockning ensam i skogen numera. -Jamen det är bara honor med ungar som är farliga, säger experterna. Eller en hanne som slagit byte och vaktar det. Och vilka garantier har man om man går på en björn att den björn man inte tillhör någondera kategorin? För något år sedan blev en man i Jämtland ihjälriven av en ursinnig björn. Mannen hade gått mellan fritidshuset och dasset. När något händer bortförklaras det av experter som värnar om rovdjur men inte om folk.